Man undrar varför farbröder i uniform sätter sig på en småbarnsmamma med bebis i magen.

Man undrar varför farbröder och tanter fortsätter att flyga till Thailand trots att varje person som flyger dit och tillbaka bränner av 13 kvadratmeter is i Arktis.

Det verkar som om det kommer ett tillfälle i en människas liv där man slås av hur irrationellt och galet världen är organiserad. Mig slog det när jag var 11 år, mina barn drabbades av samma insikt i ungefär samma ålder.

När man var yngre levde man i illusionen om att de vuxna hade koll på läget, att allt nog skulle ordna sig. En tillit till vuxenvärlden som är svår att vara utan när man är ett litet hjälplöst barn.

Den här drömmen lever kvar i mig. Jag kan för mitt liv inte begripa, innerst inne, att farbröderna och tanterna i tv:n faktiskt inte har en jävla aning om vad de ska göra åt den katastrofala situation som världen befinner sig i.

Att vi redan inom ett par decennier har ett klimat som kommer orsaka enorma flyktingströmmar, krig och svält.

Innerst inne kan jag inte föreställa mig att många av dem faktiskt skiter i det. Mitt inre barn kan inte fatta att de är så upptagna av nästa kvartalsrapport eller vad deras spindoktorer och marknadsavdelningar har skrämt upp dem med så att de inte kan höja blicken mer än maximalt några år framåt.

Att de, precis som jag, är så upptagna av sina frisyrer, sina ”nära och kära”, sin tysta undran över vad fan det här livet egentligen går ut på.

Så jag förstår att det skrivs debattartiklar av såna däringa influencers om att Löfven ska peka med hela handen och säja att ”Hörrrni ungdomar nu tar jag och löser det här, och nu ska jag uppfostra er till att bli klimatsmarta, goda ickeflygande och veganska helgon.”

Men helgon är hittepå av vuxna som vill få sina barn att somna. Och djävlar är hittepå av vuxna som vill få barn att lyda.

Om man till exempel är kobonde i Köttsjön i Jämtland, med en timlön på sådär 40 kronor, så blir man nog bara förbannad på dessa välmenande influencers. Man tänker att man här gör vad man kan för den norrrländska skogens mångfald genom att låta korna beta i skogen. Man slaktar korna när de är gamla och de har bara ätit gräs och löv så de har vuxit tre gånger så långsamt som en ko i industrijordbruket.

Det blir dyra biffar och till och med dyr pölsa, för man gör inte hundmat av det som snobbiga människor ratar på kon, utan man gör sylta och pölsa.

Det blir dyra biffar men det är som det ska vara – kött är inget vi kan äta hur lätt som helst. Som alla vet.

Denna kobonde ser sig inte som en del av dödsfabrikerna som framställer penicillinstinna hamburgare och Chicken McNuggets, utan som en förkämpe för biologisk mångfald. Och som en liten garant för människors överlevnad i det nordliga barrskogsbältet.

När en kobonde ska åka ner till Stockholm för att berätta detta för alla urbana influencers så MÅSTE man först åka bil i 20 minuter, man får väl ta taxi (eller om man är en asgod människa; gå) och sen får man ta tre olika bussar för att komma till en flygplats, vilket som vi alla vet är helt åt helvete.

Om man då vill betrakta sig som en någotsånär god människa får man då istället ta tåg, med byten.

Man är framme efter 10 timmar, OM DET FLYTER PÅ. Vilket det inte gör i vår gemensamma kollektivtrafik.

Att då få höra att det vore bra om Löfven kom och tog denna bonde i örat förstår i alla fall jag är ganska provocerande. Jag tror också det är provocerande för en ensam mamma i Vårby som lånar ihop stålar för att hon och hennes son ska få en veckas semester på spanska solkusten.

Att säga att vi alla måste bidra lika mycket till en omställning är i bästa fall djupt okunnigt, i värsta fall nyliberalt människoförakt.

Men jag vill inte va en sån där. Jag tror att debattartikeln jag pratar om skrevs i gott syfte. Jag vill tro att det var en slags retorisk abrovink, för att få politiker att inse att det måste till lagstiftning och tvingande åtgärder mot storföretagen. Jag tror inte som många högerdebattörer att vissa av oss vill ha nån slags diktatur. Vi som fattar vart den här bensindrivna bussen som far fram i 200 kilometer i timmen är på väg är tillräckligt smarta för att förstå att utan demokrati går det inte. Det kommer inte att fungera utan en demokrati där resurserna och bördorna fördelas rättvist.

Det betyder att demokratin måste gripa in också i den ekonomiska delen av samhället. De rika måste lära sig att avstå så mycket mer än de fattiga. Det blir hårt för dem men det får vi hjälpa dem med. Att hoppas på Löfven i det läget tror jag tyvärr inte på.

Vi måste växa upp och inse att det inte finns några helgon som kan fixa det här åt oss. Det är VI som har ansvaret, det är vi som måste börja agera.