Jag är ofta missnöjd med världen. När jag var yngre kände jag alltid min tyngsta ångest under sommaren. Alla förväntades vara lyckliga och jag blev lämnad ensam kvar i mörkret. I flera år trodde jag att jag vuxit ur det, slutat bry mig om ”det förväntade”, och njutit av solen och värmen på mina egna villkor. Men i år lever vi i post-lockdownens extas, mani, och förvirring. Själv vet jag inte riktigt vem jag är längre. Det är inte enbart av ondo, då det är också en väldigt öppen plats. Jag försöker hålla huvudet kallt, undersöka, och varken låtsas eller spela med, men lyckas bara delvis.
Coronapandemin har fört med sig en intensifiering av vårt sociala medieberoende, och det finns en typ av personlighet på sociala medier vars frekventa förekommande gör mig särskilt uppgiven. Nämligen den som kliver upp på en piedestal och predikar att just den har hittat lösningen – vare sig det är yoga, buddhism, träning, skogspromenader, detox, hemlagad mat eller tid med dens barn – och minsann rest sig bortom depressioner och livets alla svårigheter. De gånger jag känt dessa människor lite närmare har jag märkt att allt sällan är lika frid och fröjd som det verkar, och chimären har snarare utgjort en copingstrategi för att inte gå fullständigt sönder. Det här fenomenet hör förmodligen samman med hur de som skriker högst om att göra slut på alla ”toxic relationships” ofta själva är de mest oförlåtande, oförsonliga personerna, med flest livsproblem. Vi människor är tyvärr långt ifrån alltid ärliga och självreflekterande. Men en dag måste vi börja se det fina i att ett djupt ifrågasättande av såväl oss själva som andra inte behöver vara produktivt eller särskilt lyckobringande.
Min sommar är som sagt jobbig. Under lockdownen hade jag något enkelt att skylla mina livskriser på och jag stoppade många av mina känslor i frysen. Nu går jag en promenad i hettan och önskar att den maniska energin på Berlins gator kunde lugna ned sig, att min egen hjärna kunde lämna motorvägen, att transkvinnor slapp ses som vandrande Prideparader, att heteromän slutade relegera oss till hemliga sexobjekt, att min bok fick kontrakt, att samhället slutade skärskåda feminin klädsel för att utvinna vad som är feministiskt, korrekt, eller intellektuellt nog, att... Jag skulle kunna fortsätta med den här listan till redaktören säger att spaltmetrarna tagit slut. Kanske borde jag istället helt enkelt bege mig till poolen, svalka mig, simma sju bassänglängder, trötta ut kroppen och därmed hjärnan, fokusera på en sak i sänder, skita i att vara snygg, och låta bli att driva mig själv till vansinne?
Kära läsare, jag har funnit lösningen: Träning och fem minuters meditation på morgonen! Så: Ut med er och fånga dagen!
Puh. Det är inte lätt att vara människa, och coronapandemin har definitivt gjort det än svårare – något som gäller mer för vissa än för andra. De flesta av oss saknar fortfarande ett språk för vad som skett, självfallet har vi inte heller ord för vad som händer idag. Kanske faller vi handlöst och har glömt hur vi dansar med vår nygamla frihet? Det är smärtsamt att låtsas som om allt är tillbaka, precis likadant, när så mycket faktiskt förändrats. Kanske bör vi helt enkelt låta bli. Finna balans genom att erkänna obalans och öppna oss genom att dela med oss – kan det vara en väg både in och ut? Inte för att få fler följare, men för att sanningen och en viss typ av seger (den omätbara) nog ändå ligger i att erkänna sig besegrad och våga vara ouppbygglig.
Plus: Transvarandets potential till att uppluckra strikta sexualitetskategorier och bubblor. Intima möten mellan queera- och heterovärldar – låt oss tala om det vackra i det, inte bara våldet.
Minus: Den vackra men ibland för uttröttande ambivalensen kring ensamhet, kärleks- relationer, och skrivande. Så själviskt, självuppoffrande, och självutplånande. Jag ger och ger, och gör mig av med mig själv – en djärv fegis som gömmer sig bakom en penna som ständigt söker. Efter vad?
