"Titta, jag kan göra regn."
Jag är fem år och sitter i pappas knä med beundran i blicken. Vi är i hans gerillatält uppe i de kurdiska bergen. Det puttrar från kastrullen på stormköket. Pappa tittar med gnistrande ögon på mig och stryker pekfingret över sin tjocka mustasch. Hans gevär är uppställt mot ena hörnet.
Jag får hålla i kastrullens lock medan imman från det kokande vattnet kondenserar och formas till små droppar som trillar ner. Först en, sedan fler.
”Nu är du också en regnmakare” säger pappa.
Min femåriga dotter avbryter mig när vi ligger i sängen och läser högt ur den självbiografiska bilderboken som jag har skrivit och tillägnat henne och hennes storasyster.
”Kunde Tata verkligen göra regn?”
”Ja, farfar hade magiska krafter.”
Min dotter drar täcket upp till ögonfransarna när jag bläddrar till nästa uppslag. Ett bombanfall ritat i form av ett drakmoln, ett eldhav och en springande far med sin son i famnen. Upp till grottan dit bomberna inte når.
För mig skedde återföreningen i en omfamning som har pågått i snart 40 år.
Jag håller min dotter tätt i min famn och läser att pojken i sagan måste lämna landet men att pappan blir kvar.
Saknaden lämnar inte kroppen. Jag tänkte på pappa varje gång det regnade och gladdes när mörka moln tornade upp sig. När dropparna föll låtsades jag att det var en blinkning från honom. Att han vidrörde mig från håll. Snö var frusna regndroppar. Vilken tur att jag kommit till ett land där solsken var så sällsynt. När det inte regnade på länge föll mina tårar innan jag somnade. Jag hoppades att pappa skulle besöka mig i drömmarna. Bara att få umgås med honom en stund skulle vara som att sväva på moln.
En faders famn var allt jag längtade efter. Det är det enda tusentals barn längtar efter varje dag i Sverige och runtom i världen.
För mig skedde återföreningen i en omfamning som har pågått i snart 40 år. Många andra väntar ett helt liv med utsträckta armar – faderlösa och frustrerade. Små armar som vuxit sig tunga, som de släpar efter sig eller har i kors över sitt pansarbröst.
I Gaza dör barn innan de ens hunnit längta. Över 20 000 har redan mist livet. De grävs fram ur rasmassor, deras leksaker ligger söndersprängda bredvid. Jag ser bilder på en flicka i rosa pyjamas, hon höll om sin nalle när räddningspersonalen fann henne. En pojke låg tätt intill sin lillasyster, deras kroppar livlösa, men armarna fortfarande slingrade om varandra. I Ukraina bärs små livlösa kroppar ut ur rökfyllda byggnader. Deras föräldrar letar förgäves efter deras namn på listor över överlevande. I Sudan har kriget slitit familjer i stycken, barn skickas ensamma över gränser, ingen vet om de någonsin hittar sina mödrar och fäder igen.
Jag tänker på de barn som dör innan de ens hinner förstå vad saknad är. Jag tänker på regnet och på hur många som aldrig mer får känna det mot sin hud. Jag tänker på de överlevande barnens längtan, den som aldrig får ett slut. På de som står kvar i ett främmande land, räddade men rotlösa, och letar efter något i skyn. Ett tecken, en blinkning från fadern som en gång höll dem i sin famn.
