Person med kostym – Ursäkta mig har ni någon bok om psykologi eller alltså olika personlighetstyper? Där man kan se ungefär vilken typ man själv är?
Bokhandelspersonal med brunt hår – Nej, tyvärr vi har väldigt lite sådant. Testa kanske på någon bokhandel som har mer kurslitteratur eller så.
En tredje person kommer in och vill ha expeditens uppmärksamhet.
Person med långt hår och kashmirhalsduk i brunt – Hej, har ni boken ”Konsten att vara snäll”?
Jag sitter i en fåtölj i bokhandeln och låtsas titta i en bok. Den handlar om världens 100 bästa resmål som till exempel Machu Picchu, kinesiska muren och Goa. Fast samtidigt ägnar jag mig egentligen åt något helt annat, en av mina favoritaktiviteter, tjuvlyssning.
Jag gör det mest hela tiden. I kollektivtrafiken, på jobbet och på restauranger. Det är som att jag har svårt att stänga av öronen. Ibland är det fantastiskt och ibland, som till exempel på en fullproppad tunnelbana, är det nästan olidligt.
För VEM SKA JAG LYSSNA PÅ?
Den här favoritaktiviteten har också gjort det omöjligt för mig att arbeta på kafé. Jag har även problem att gå bredvid någon och prata med den och samtidigt vara fullt närvarande i stökiga miljöer. Eftersom minst 50 procent av min uppmärksamhet ägnas åt att tjuvlyssna.
Jag tänker ibland att tjuvlyssnandet är en lyx vi all-deles vanliga medborgare kan ägna oss åt, som celebriteter eller överdrivet självupptagna människor har glömt. Eller så kanske de inte bryr sig.
Men vad är det då som är så fantastiskt med tjuvlyssnandet?
Jo, som i exemplet i bokaffären. I några få sekunder får jag höra vad en annan människa söker efter. En bok för att avgöra sin personlighetstyp. Personen som frågar ser så uppenbart välordnad ut. Dyra kläder, slips, blanka skor och det känns som om han precis har klippt sig. Samtidigt är han inne på landets största bokkedja, som mestadels säljer deckare åt höger och vänster, och ber just dem om hjälp för att få reda på vem han är. Det är som en dissonans mellan inre och yttre, som så klart alla människor har, men som vi så lätt glömmer bort. Eller kvinnan som nästan avbryter honom, som ser allt annat än snäll ut. Hon ger ett nästan hårt intryck och ber sedan om boken Konsten att vara snäll. Varför söker hon just den boken?
Det är som om tjuvlyssnandet hjälper mig att komma ihåg att alla människor, hur vi än ser ut eller vilka vi än är, är människor med en massa osäkerheter. Vi är fyllda av massor med frågor om oss själva och andra.
I tjuvlyssnandet kommer man nära de där vardagliga bryderierna. Relationerna som avslöjas i ett telefonsamtal mellan vänner eller kollegor. Och det bästa är att man aldrig får höra slutet. Det gör att man bara vill höra mer och mer. Tjuvlyssnandet är som träning för nyfikenheten.
Eller för att uttrycka det med ett tjuvlyssningscitat från bussen häromveckan.
– Jag klarar fan inte av att inte veta! Då måste jag sitta på Flashback hela jälva tiden, sade mannen längst bak i bussen i sin telefon.
