I dag, när klyftorna mellan rika och fattiga ökar betänkligt, verkar vi inte ha råd med en solidarisk välfärdspolitik. De som nu är i behov av politisk och facklig representation är i stället hänvisade till ”utanförskapet”. Ett politiskt påhittat begrepp som endast ökar avståndet till ”dom andra”, de fattiga, sjuka och arbetslösa. Det används för att vi ska kunna skjuta uppenbara klasskonflikter åt sidan i rädsla att själva hamna i onåd om vi klagar eller protesterar mot de orättvisor som finns. Detta är ett exempel på hur klassperspektivet har förskjutits till att handla om individuella misslyckanden, inte om problem som vi kan lösa tillsammans.

En idé för att nåla upp klassfrågan på riksdagshusets port är att inte enbart prata om materiella resurser och inkomstskillnader, utan även skillnader i hur vi använder vår tid.

Med en sådan utgångspunkt tänker jag att de senaste decennierna har inneburit förändringar som fått människor att polariseras i två ”nya” samhällsklasser. De tidfattiga som är fattiga på tid men med relativt hög inkomst. De tidrika med låg inkomst men med hygglig tillgång på tid.

Det handlar om hur stressade tidfattiga människor tvingas anpassa sig till den ”järnbur” som en fulltecknad almanacka och ett intensivt lönearbete försatt dem i. Många hushåll har anammat en närmast tayloristisk tidsdisciplin, det vill säga en strikt uppdelning av tid för olika aktiviteter, inte bara på jobbet utan även på fritiden för att få ihop matstunder med barnens aktiviteter och egen träning eller nöjen. För vissa är belöningen en hög lön och utrymme för ökad konsumtion. Men inte för alla. Låglönejobben ger inga kompensationer, varken i tid eller pengar.

De tidrika upplever en brist på makt och socialt inflytande som närmast kan liknas vid ett ”vakuum”, och deras knappa privatekonomi förstärker upplevelsen av utsatthet. Bland de hundratusentals som inte efterfrågas i arbetslivet märks i synnerhet lågutbildade ungdomar, äldre i arbetsför ålder och de som kommit till Sverige på senare år. De blir ofta stämplade som obehövda, trots att de har ett starkt behov av egenkontroll och att bidra till samhällsutvecklingen.

Förutsättningarna är enkla. Vi har de tidrika som skulle vilja jobba lite mer och de tidfattiga som skulle vilja jobba lite mindre. Trots det görs inte mycket för att jämna ut balansen mellan arbetsliv och privatliv. Samhället kompenserar de tidfattiga med statliga skattereduktioner och ett ökat tryck på tidsbesparande konsumtion av hushållsnära tjänster och andra privata lösningar. Det bidrar till att ge människor skydd och trygghet inom ramen för sin anställning, men disciplinerar dem samtidigt och får dem att anpassa sig av rädsla att förlora sina privilegier. De som står utanför arbetsmarknaden kompenseras med kommunala arbetsmarknadsåtgärder, med svårfångade bidrag och en grumlig förhoppning om att det är vägen in i arbetslivet.

Dagens tillfälliga åtgärder och välfärdsinsatser behandlar de tidfattiga och de tidrika var för sig. Man bortser från de betydande resurser som finns på andra samhällsområden, exempelvis i det arbete som mestadels utförs oavlönat av kvinnor i den informella sektorn eller genom låglönejobb på den formella arbetsmarknaden.

Tidsanvändningen och de politiska beslut som ligger bakom ojämlikheterna synliggör ett dolt klasshamhälle. Utmaningen för framtiden är att utarbeta en inkluderande lyhördhet som kan svara upp mot tidrikas och tidfattigas varierande behov och förutsättningar för en jämlikhetspolitik som både är flexibel och upplevs som legitim av oss som medborgare.