Spridda igenkännande skratt runt bordet. Jag är på föräldramöte på förskolan. Vi har fått uppgiften att diskutera vad våra barn är intresserade av just nu, samt hur vi tror att förskollärarna kan arbeta med att stimulera det intresset. Det är verkligen bra frågor, tycker jag. Men samtalet öppnas med detta: De föräldrar som har pojkar enas om att de är intresserade av att leka med bilar, klättra, springa och fullkomligt älskar grävskopan från byggarbetsplatsen utanför förskolan. Och:
– Det där är genetiskt tror jag, säger en förälder.
Några nickar. Förskolläraren också! Jag känner hur det flammar upp inuti mig. Hur kan hon nicka med? Hon som dagarna i ända tar hand om min dotter på ett sätt jag verkligen uppskattar.
– Ja, många flickor väljer ju dockorna och pojkar bilarna, säger hon. Det är lustigt det där.
Det är ju inte lustigt, inte lustigt alls.
– Jag tror verkligen inte att det är genetiskt, säger jag. Min dotter är väldigt intresserad av dockor just nu. Och jag kan tänka att det så klart är okej. Men samtidigt tror jag inte att det intresset kommer från henne. För mig är det viktigt att förskolan visar på möjligheter för henne att finna flera sätt att leka, ge henne alternativ så att hon har friheten att välja.
En förälder berättar då att hon gett sina två barn, en flicka och en pojke, i stort sett samma leksaker. Men flickan valde dockorna, pojken bilarna.
– Det som är gemensamt för pojkar och flickor är bland annat att de gillar att klä ut sig, ja det gör alla barn. Och de älskar klackskor allihop, bryter förskolläraren in.
Påståendet är apart, jag känner mig förvirrad, förvånad. Det som framför allt slår mig är hur splittrat Örebro är. Här rör jag mig mot fördomar som inte är alltid är så trevliga. Min dotter går på en förskola som ligger i ett område där föräldrarnas socioekonomiska bakgrund ser annorlunda ut än i det medelklassområde där jag bor. Mina vänner har sina barn på öster. Av dem får jag reda på att genusdiskussionernas vågor går höga på deras föräldramöten. Föräldrarna ställer krav och har frågor. Deras barn är brandfacklor i kampen för ett samhälle fritt från orättvisor och förtryck. På våra föräldramöten är det väldigt tyst. Få frågor ställs kring verksamheten. Är det då mitt ansvar att göra det? Den tanken har alltid äcklat mig, hur den utbildade medelklassen tar på sig att driva frågor utifrån tanken att de vet bättre, mer och kanske mest. Oavsett socioekonomisk bakgrund är ju alla föräldrar lika måna om att våra barn har det bra på förskolan. Men ändå.
Jag tänker att det här får jag ta med den enskilda förskolläraren, med rektorn. Ifrågasätta ansikte mot ansikte. För där på föräldramötet vill jag inte sticka ut i tystnaden. Jag känner den tystnaden så väl från vissa vänner och släktingar. De frågar inte läkaren varför hon tar prover, de ringer inte myndigheter för att överklaga beslut, Rådhuset är en cementerad borg dit de inte har tillträde trots att kritiken lever och gror.
Jag går hem, lägger mig i soffan och kollar mobilen. I ett feministiskt forum jag är med i, på Facebook, kritiserar några föräldrar HM: s nya klädkollektion och lägger upp bilder på söner i klänning. De har ringt HM för att uttrycka sin ilska över deras könssteorotypa vårkollektion. Gott, så, bra gjort.
Den feministiska kampen måste alltid gå hand i hand med klasskampen. Glöm inte det, för alla barns skull, tänker jag. Och så börjar jag gråta.
