Jag ska vara ärlig och öppen med att jag inte sprungit ner dörrarna på Trucken själv. Trots att jag både som musiker och kulturjournalist egentligen rör mig helt i den världen och har en uppsjö vänner som mer eller mindre är stammisar där, så har de genomsnittliga musikbokningarna varit aningen lite för hårda för min personliga smak.
Men jag har firat nyår där fyra, fem gånger, varit på sköna honky tonk- eller alternativcountry-kvällar, sett mängder med andra band och har en uppsjö fantastiska minnen från lika fantastiska kvällar. Så även om jag tillhör det perifera klientelet så sträcker sig mitt medlemskap långt bak i tiden, och jag tillåter mig sörja Truckstop Alaskas död tillsammans med dem som investerat så oerhört mycket mer där.
Mina första Trucken-minnen är från Majorna, kajskjulet under tidigt 00-tal. Då var det ett ställe man ramlade ner på i vargtimmarna och åtminstone jag hade ingen aning om vilka som höll i det, eller knappt var jag var. Det sistnämnda kan ha med det faktum att jag då var rätt nyinflyttad i Göteborg att göra. Men det är från lokalerna på Hisingen som de finaste minnena finns. Jag är själv mer eller mindre uppvuxen på ett ideellt drivet musikhus i Karlskrona där vi hade replokaler på övervåningen och anordnade konserter på undervåningen. Allt var liksom redan lätt bekant.
Att ett gäng drivna personer, rätt många av dem, som avlöst varandra, lyckts hålla ett ställe som Trucken levande under så lång tid och med så hög kvalitet är beundransvärt.
Att myndigheter och kommunen fäller krokben för dem är avskyvärt.
Den historien är egentligen inte ny. Svensk byråkrati har och har alltid haft en viss fäbless för att jävlas med den fria kulturen. Istället för att hjälpa så stjälper man.
Den sagan är långt ifrån ny. Redan Ebba Grön besjöng sådana strider då medlemmarna var en del av Oasen, en annan kulturförening i annan tid, i Rågsved i Stockholm.
Truckstop Alaska har hela tiden drivits som en regelrätt förening med stadgar, styrelse och ett hav av ideella medlemmar som engagerat sig helt gratis. Att kalla det för ”svartklubb” är som en av grundarna sade i förra veckans reportage en ren skymf.
Göteborgs kapital av musikscener är i slutet av 2019 farligt lågt. Det finns så klart ställen som anordnar prima konserter, men de är oftast för band som redan är etablerade och helst mer kommersiellt gångbara. Men det måste även finnas ställen att spela på för dem som precis tagit klivet ut ur replokalen eller tillhör de mer alternativa genrerna. Göteborg är känt, långt utanför rikets gränser, som en musikstad. Metallhuvudena har ett eget sound döpt efter staden, indiescenen hade inte låtit likadan utan Broder Daniel, Karin Dreijer bestämde typ själv vad som var kreddiga toner i 20 års tid och även mainstreammusiken dansar samba med herr Hellström.
Fråga vilket band som helst, i vilken genre som helst, så kommer du få veta att allt sådant växer fram i en mylla av fria verksamheter. Det byggs inga ”svenska musikunder” på nattklubbar med dyrt inträde, musikhögskolor eller ens kulturskolorna, även om den verksamheten är lovvärd på många andra sätt. Sådant växer fram när subkulturerna kan få lite fritt spelrum i form av replokaler och scener att spela på.
Men, oj, nu har du väl ändå kommit en bit från Truckstop Alaska, tänker vän av ordning och röda trådar i musikstilar. Men, nej. Det jag vill säga är att allt sådant här hänger samman. I en levande stad med ett levande kulturliv så borde det vara politikers och myndigheters skyldighet att hjälpa ideella, icke vinstdrivande föreningar som Truckstop Alaska. Inte skicka dit polis och en arsenal av paragrafryttare 17 år efter start.
