Samtidigt som rasister misshandlar romer bestämmer sig Moderaterna för att bedriva frågan om tiggeriförbud. Det fascistiska våldet är lika obehagligt som vetskapen att politikerna ger poliserna fria händer att ”avhysa” palestinier och romer, att deportera afghaner och irakier, med alla till buds stående medel. Flyktingkroppen är slagfältet genom vilket det världspolitiska spelet utspelar sig. Aldrig har det handlat så lite om platser och så mycket om kroppar som nu, när den nyliberala ”friheten” har förenats med det rasistiska våldet. I den nyliberala världen bestående av ”öppna planlösningar” har kontrollen över andras kroppars rörelse aldrig varit större. Några kroppar skall kedjas, sträckas ut, våldföras samtidigt som andra kroppar är fria att inte vara kroppar alls.
Det brinner. Högern och fascisternas förenas i våldet och kontrollen. Vi har också ett akut behov att förena oss, men det är svårt, eftersom det är våra kroppar konflikterna handlar om. Så låt oss prata om våra kroppar. Ingenting är så uppdelande och förenande som kroppen. Jag skriver denna text från ett töcken av smärta och smärtstillande. Jag skriver denna text med privilegiet och glädjen att skriva den. Jag skriver denna text med ambitionen att skriva utifrån min kroppsliga erfarenhet för att kunna avidentifiera mig från den.
Frida Kahlo skriver: Hälsan – jämna plågor. Min rygg tål ännu några slag… Jag vill sova hela dagen och jag känner mig som ett tuggat och urvattnat tugg-gummi, jag mår urjäv… jag mår ganska bra.
Den feministiska och antirasistiska rörelsen öppnade ett rum för mig genom vilken jag kunde prata om mig själv som en politisk produkt. Samtidigt har den/vi stora utmaningar i en nyliberal värld som vill kommersialisera våra samtal och frige våra kroppar på bekostnad av andras. Det personliga är enbart politiskt om vi inte bara utgår ifrån vår egen kroppslighet, utan också ibland lämnar dem för att ingå i varandras. Gentemot detta står den klassiska vänsterns rädsla att fortfarande tala om det privata överhuvudtaget. Trots att klassamhället är en djupt kroppslig tillvaro, att vissa kategorier av människor lever 18 år längre än andra i Sverige, är det sällan som vänstern pratar om tid, skam, och intimitet. Ekonomi är ett sätt genom vilka kroppen kan utvinnas och uttjänats, men det räcker inte med att hävda inga vinster i välfärden för att ge människor samma förutsättning till kroppslighet.
Johan Jönsson skriver: Kroppen och medvetandet koncentrerar sig uteslutande på den egna undergången. Det är en chimär; kopplingarna mellan de historiska krafterna och det personliga är bortträngda.
På en antirasistisk konferens lyssnar jag på diskussioner om hur samernas och förortens kamp kan förstås i relation till varandra, hör Hassela ungdomsrörelse diskutera fördelar och problem med begrepp som vithetsprivilegier. I Argentina mördas en transaktivist, på nätet ser jag hur den feministiska rörelsen gör uppror på gatorna. På ett decennium har samtalet förändrats, där nu transpersoners ekonomi och fattigdom diskuteras som en politisk fråga som inte ”enbart” har med identitet att göra. I den snåriga svenska aktivismen växer också en annan identitetspolitisk debatt, bortom det vita vreden, i handlingen: som att vi trampar på varandra, som att vi reser oss igen. Det brinner. Flyktingkroppen är det världspolitiska slagfält genom vilken kriget sker just nu. Det betyder inte att andra kroppar inte kontrolleras, misshandlas, och exploateras. Det betyder bara att denna kropp måste vara en vänsterrörelses minsta gemensamma nämnare, sista bastion att försvara.
Mara Lee skriver: Beauvoirs dilemma, eller den revolver som pressas mot din tinning och anmodar dig att välja: utplåning (av din könade och Andra subjektivitet) eller fångenskap (i densamma). Men det där är faktiskt bara ett skenval. Det finns andra alternativ. Det finns tid. Det finns poesi.
Det brinner. Högerns och fascisternas allians står nu tydlig. Men det är inte den enda alliansen. När jag är sjuk tänker jag på de femtontusen som försvarade sjukvården i Kramfors, som skrek för sig själva, men också för mig. När jag är rädd tänker jag på de som har skäl att vara mycket räddare. Där någonstans, när såren är så massiva att vi inte längre kan hävda äganderätt på dem, tar solidariteten vid. På gränsen mellan min och din kroppslighet, med inget annat skäl än att vi måste – det brinner. Genom kroppen, inte trots den, tror jag, att vi faktiskt kan förena oss.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
