Jag älskar Ikeas reklamsnutt som går på tv nu. Ni vet den där julstöket går åt skogen och allt slutar med att killen hänger upp en stor härva med sladdar, som han inte lyckats trassla upp, utanför huset och serverar pizza med ett äpple på till julbord. Det blir jul ändå.
Varje år är som en repris av det föregående; affärerna börjar julpynta i oktober och sätter därmed medvetet igång den inre julstressmotorn i oss människor. Jaha just ja, det kanske är dags att börja tänka på julklapparna, vi kan ju försöka vara ute i god tid för en gångs skull. Varför ska vi fira jul med din familj förresten, vi har ju inte träffat mina föräldrar på evigheter! Och i år skiter vi i att göra den där Janssons frestelsen, det är ju knappt någon som äter av den ändå. Och så köper vi två paket var till ungarna, det räcker faktiskt. Så sparar vi pengar. Och tid.
Men naturligtvis börjar vi inte tänka på julklapparna i oktober i år heller, självklart inhandlas de sista paketen dagen före julafton med svetten lackande i pannan. Lika självklart som att det tycks vara omöjligt att komma överens om var man ska tillbringa julen så det slutar med att man flänger fram och tillbaka mellan olika ställen, en köttbulle här, en prinskorv där medan den jävla Janssons frestelsen (som jag naturligtvis gjorde, två formar för säkerhets skull) står kvarglömd i kylskåpet hemma.
Men vi köpte faktiskt bara två paket var till ungarna. Först i alla fall. Sen sprang jag på den där glittriga mössan som mellansonen tjatat hål i huvudet på oss om och då blev det ju orättvist och jag fick köpa några paket till. När jag kom hem upptäckte jag att dotterns julklappar faktiskt kostat nästan dubbelt så mycket som de andra barnens och då… Ja, ni fattar. Vet ni förresten att ”ALLA andra” får paketkalendrar nu för tiden? Varenda unge utom våra tydligen. Ett paket om dagen i 24 dagar. Att våra barn får en vanlig hederlig chokladkalender är därmed naturligtvis både ”orättvist” och ”pinsamt”.
Men allvarligt, ett paket om dagen i 24 dagar? Har man då som vi tre barn blir det 72 paket. Plus de ”riktiga” klapparna som ska delas ut på julafton. Jag får inte tanken att rymmas i min hjärna ens en gång. Nej, jag försöker hålla stressnivån nere, för som de säger på reklamen: Det blir jul ändå.
Det bästa sättet jag kunde komma på för att inte stressa inför jul var tydligen att hitta någonting annat att stressa över i stället. Så nu planerar jag dessutom ett bröllop som ska hållas på nyårsafton. Och inte vilket bröllop som helst, utan mitt eget. Vi bestämde tidigt att hålla det litet och intimt. Vi vill också för att få så stor personlig prägel som möjligt på det göra det mesta själva. Det var nog bland det dummaste beslut vi tagit. Ni som har gift er någon gång vet vilket jättejobb det faktiskt är, vad otroligt mycket det är som ska planeras, köpas, göras, kommas ihåg, passas, provas och fixas. Till er som aldrig gift er vill jag bara säga att ni har ingen aning.
Jag har av orsaker jag inte vill gå in på varit sjukskriven från jobbet ett tag och min blivande make oroar sig för mig ibland: ”Känner du dig stressad? Kan vi göra något så det blir mindre att tänka på för dig?” frågar han omtänksamt. ”Nej då”, blåljuger jag, ”det är ingen fara”. Och när jag vaknar klockan tre på natten sätter jag mig och smygsurfar på olika bröllopssajter.
Nu väntar jag på att min klänning ska levereras. Det här är nummer två av klänningar jag beställt, den första älskade jag tills jag fick hem den. Då blev den plötsligt jätteful.
När jag med versaler skrev ”TÄNK OM DEN HÄR KLÄNNINGEN OCKSÅ ÄR FUL!!! DÅ SKJUTER JAG MIG I HUVUDET!!” till min syster i dag insåg jag att det är dags att tagga ner. Så nu bestämmer vi så här: Om den här klänningen av någon anledning inte heller skulle passa så gifter jag mig i mjukisbyxorna. För det är ju faktiskt så, att jag blir fru ändå.
