Slangen slingrar sej som en orm mellan tobaksplantorna.
Kom dock ihåg att förstärka slangen med silvertejp där du gör dom små hålen, annars spricker hålen upp och blir större.
Ja, det prunkar i trädgårn. Men utanför dom platser jag har bevattnat och täckt med gräsklipp och gamla löv gulnar gräset.
Jag försöker att inte bry mej, försöker glädjas åt grönskan i mina rabatter.
Åkte till Tyskland och fick bo i en liten stuga i en bokskog nu i maj.
Lyckades stänga av nästan alla nyheter, hade bara notiser på för Reuters – ifall Zaporizjzja i Ukraina skulle smälla och vinden låg på från öst ville jag veta det.
Men det var lugnt.
Och vackert. En bokskog på våren är nästan det finaste jag vet.
Om bokarna fått bli tillräckligt gamla och höga blir skogarna där nere som katedraler.
Vårfåglarna brusar sina melodier, som en orgel i det gröna ljuset, under trädens tak.
Gick timslånga, långsamma promenader, åt grönt med ögonen.
Sedan kom jag hem och låg efter med allt i trädgården, plötsligt var det svensk sommar, när jag åkte var det fortfarande minusgrader på nätterna, nu var det hett som i juli. Så jag fick bråttom, ut med tomaterna i växthuset, skola om tobaksplantorna, sätta ärtor och bondbönor. Och hämta täckmaterial.
För är det nåt råd jag skulle ge andra mänskor som gör som jag, försöker framställa livsmedel och snus i småskaliga former, så är det: täck jorden så att ni kan spara på vattnet. Blir det här en sån där sommar som meterologerna förutspått så kommer grundvattnet att sjunka och det kommer att bli bevattningsförbud.
Förbered er för det.
Så kanske vi i en sommar till kan få låtsas som att livet kommer att fortsätta som vanligt.
Ibland följer jag ett av barnbarnen till skolan, det är en väg han måste över och bilarna härute har eld i baken, dom skiter i att det är ett övergångsställe till en skola och fartbegränsning, dom har inte tid att sakta in.
Jag tar honom i handen och går ut i vägbanan, lite före honom och stirrar stint in i bilfönstren.
Nä. Folk har inte tid att köra långsamt. Degen måste in till gigantiska huslån, det har byggts så mycket villor härute senaste åren, huspriserna har rasat upp i höjder som mina barn aldrig kommer att komma upp till. Om dom inte är så dumma att dom tar ett lån. En massa folk har tagit lån, köpt en kåk och skaffat barn.
Nu måste dom åka fort för att hinna in till stan för att jobba arslet av sej.
Vägarna här ute fylls av tjocknande köer.
Vägarna härute är för smala för alla bilar. Nu bygger man fler filer och köerna blir ännu längre under byggtiden.
Kommunen fick löfte om flerfiler av Trafikverket, man fick det för att man gick med på Förbifart Stockholm. Från början var kommunen emot, av miljöskäl, men när man fick löftet om att Förbifarten skulle gå i tunnel genom kommunen – samt dessutom fler filer – så gick man med på det hela.
Så nu sprängs tunnlar fram här, Förbifarten går i tunnel till den kommer fram till Rinkeby och Tensta, som nu är totalt inringade av trafikkaruseller och bilköer.
Men härute ska E4:an flöda i tunnlar, och trafiken in till stan får fler filer. Bussfilen har man skippat under byggtiden, så det går inte längre snabbare att åka buss.
Förr kunde man åka buss och ge fingret åt bilköerna, det kan man inte nu.
Det säjs att vägar knyter samman platser. Men nutida vägar skär av det som ligger nära varandra. Barn skjutsas till skolan av föräldrar som tycker det är för farligt att låta barnen gå till skolan. För det är så mycket bilar.
Jag hör hur bitter och gnällig jag låter, men jag är bitter och gnällig och det är en fas man måste igenom.
Att försöka dölja sin bitterhet, som många gör i vår pigga entrepenörskultur, gör det bara värre, det gör leendena falskare, Instagramuppdateringarna märkvärdigt döda och säljsnacket så tomt på känslor.
Men än så länge kan vi vistas i våra små kokonger. I våra bilar, på våra gräsklippare, med våra lurar på öronen och mobiler i handen på tricken. Och jag kan gömma mej för världen i min trädgård. Den är grön och solen strålar från en isblå himmel.
Grannen klipper gräs så det dånar i nejden, jag får ta hand om gräsklippet.
Så kan jag klara mej en sommar till.
