Det blev en stor reaktion i sociala medier. Tack vare att Sverigedemokrater och andra högerextrema är ambivalenta i frågan på grund av sina (åtminstone nyss) mycket täta band till Putin och hans ideologi så mobiliserades inte avgrunden. Att göra MÖP:ar och moderater upprörda känns mindre skrämmande än att reta fascister, men som vanligt när kvinnor tar debatten mot högern så övergick det förstås även nu omedelbart från sakfrågan till personfrågan. 

Richard Herrey (M) tyckte att jag sprang Putins ärenden och fokus blev min ­påstådda okunnighet: ”Kvinnor förstår inte krig!” ­hojtade de, ungefär. Samtidigt som det blev solklart hur många borgerliga män som faktiskt inte förstår sig på fred. 

En av dem som blev kanske mest upprörda var Daniel Färm. En ytterkantsperson åt det auktoritära hållet inom S och en av de här nya allt-i-ett-sossarna, de som är ideologiska inspiratörer, makthavare och granskare på samma gång. En av S-ledningens allra mest centrala idéutvecklare och opinionsbildare, förut som chef på tankesmedjan Tiden och nu som vd och politisk redaktör på Socialdemokraternas interna tidning Aktuellt i politiken. Han är även förtroendevald, bland annat som tillgänglig ersättare i riksdagen och han var kongressombud. Han tog tillfället i akt att hurra över att jag lämnat S.

Det intressanta med hans inspel var att det faktiskt kom näthat den vägen. Nu var jag inte bara ”okunnig” och ”naiv” utan också bland annat ”hjärndöd”. Daniel Färm menade att han inte hade något ansvar för att rensa bort den typen av kommentarer – eftersom bästa sättet att undvika näthat är att inte skriva så ­provocerande saker! 

För att försöka förklara vad det här handlar om vill jag påminna om den talkshow som han och Maria Hind Alias annonserade. Det kallades för ett initiativ där det skulle vara ”högt i tak”, att ge utrymme och våga prata med politiska motståndare. Eller soffmys med sverigedemokrater som man skulle kunna kalla det. Högt i tak för det ­rasistiska, medan folk som jag gör bäst i att inte provocera med ­radikala fredsbudskap alltså. Högt i tak i en mycket smal ­korridor. 

Med tanke på ramaskriet internt när trailern för deras talkshow kom, och den ändå förvånansvärt skarpa markeringen från S, i det att projektet lades ner innan det hunnit börja, så är det inte så förvånande att Maria Hind Alias likt jag själv lämnade S. Men det är symptomatiskt att kvinnan med invandrarbakgrund fick gå, medan mannen med samma uppfattningar inte tycks påverkas ens en smula. 

Majoriteten av Socialdemokratrnas medlemmar är fortfarande negativt inställda till Nato, men oavsett vad man tycker i sakfrågan så finns det något djupt obehagligt i hur högern använder personangrepp mot främst kvinnor och minoriteter som vapen i allt fler politiska frågor. Och hur denna identitetspolitiska strategi tycks följa med högerns sakpolitiska frågor när de sipprar in i S. 

När socialdemokrater aktivt väljer politik och argumentation utifrån vad som inte ­provocerar den auktoritära högern så kan resultatet lätt bli ganska nedslående. Att ­personer som Daniel Färm får de allra ­tyngsta uppdragen beror inte på att S har ”högt i tak” och låter även kontroversiella personer höras. Nej, det beror på att det kostar så mycket att säga emot. 

Det är därför Socialdemokrater för tro och solidaritet tystnat. Det är svårt för frihetliga socialdemokrater att vara engagerade inom S. Om jag ska gissa så tror jag att det är en bidragande orsak till att Anna Hedh, en av mina förebilder inom S – EU-parlamentarikern som mot partiledningens vilja kryssades in i parlamentet – i helgen annonserade att hon lämnar S. 

Det verkar alltid vara skälen till avhopp från S ­nuförtiden, en kombination av tystnadskultur, ­vänskapskorruption och högervridning. En kultur där det kostar mer att försvara dem som drabbas av person­angreppen än att haka på nät­hatet. Det är därför det blir tystare i takt med att politiken blir mer högerauktoritär.