I min familj talades det aldrig om freden. Men kriget var alltid där.

Inte för att någon talade om det heller när jag var barn. Men det outsagda kan vara mycket närvarande.

Jag föreställer mig att en av förklaringarna är att det aldrig blev någon fred. Kriget i de baltiska staterna bara fortsatte, om än i en annan form. Precis som i så många andra länder i öst.

När tidningarna åter fyllts med reportage från fredsvåren 1945 och de välbekanta bilderna från glädjeyran på Kungsgatan i Stockholm undrar jag än en gång hur de tänkte då, mina föräldrar som flytt de sovjetiska trupperna hösten 1944, övertygade om att de skulle kunna återvända hem till jul.

Blev de glada? Trodde de att de skulle få åka tillbaka till sommaren? Eller började de ana vidden av sin exil?

För de kom ju aldrig hem. Inte på riktigt. Det land, fortfarande sovjetiskt, som mamma återsåg 1987, 42 år efter krigsslutet, var inte längre hemma.

Barndomshemmet fanns visserligen kvar, men var redan då förfallet och ruckligt. Vi sov på höloftet i ladan, det var halkigt och kliade.

Många andra hus var i samma skick. Invånarna också. Det var tidigt åldrade män och kvinnor som hade överlevt de många hårda åren, men som förlorat så mycket.

Det var ett återvändande med blandade känslor. Många var borta, de hade flytt landet, dött i kriget eller deporterats till Sibirien. Hela landet var som inbäddat i en grå filt. Det var kargt och det var fattigt. Men också underbart. Det blev många tårögda återseenden, fyllda av värme och tacksamhet, te och piroger. Jag stod bredvid, förundrad över mötet med det land som kunde blivit mitt. Och glad över att mamma, och några år senare också pappa, hann dit innan alla i deras generation var borta.

Estland fick tillbaka sin självständighet när Sovjet-unionen föll samman. Men på något sätt stannade kriget ändå kvar. Så många förluster. Så många döda. Så många uppbrott. Jag vet inte när ett krig egentligen tar slut. Bara att den där obekymrade, översvallande glädjen som de festande svenskarna visade på Kungsgatan aldrig inträffade.

Just nu visar Malmö museum sin stora utställning ”Välkommen till Sverige”. Jag fick möjlighet att sitta i utställningens vita buss, en av de tre eller fyra gamla militärbussar som fortfarande finns kvar och som användes av Röda Korset för att hämta överlevande koncentrationslägerfångar från Tyskland, våren 1945.

Det var en märklig känsla. Platsen intill föraren var vigd för Gestapo. De befriade fångarna trängdes ihop på britsar och stolar, jag satt på en av bårarna som var till för de sjukaste. Kriget kom nära. Det var faktiskt här de var, de som överlevde kroppsligt men kanske inte alltid själsligt.

Den gången kallades alla Malmös målare till Pildammsparken för att natten före avfärd måla de 36 bussarna vita för att de inte skulle bombas. Från mitten av mars till början av maj räddades drygt 15 000 människor.

Den gången fanns en museichef, Ernst Fischer, som utan att tveka ställde sitt museum till förfogande. I hast flyttades konsten undan och ersattes av sängar, köksutrustning, tvättfat, bord och stolar.

”Vi var alla av den meningen att en offentlig institution inte är ett självändamål, utan en samhällets tjänare och när samhället fordrar andra uppgifter av oss än dem vi är avsedda att utföra, är det vår självklara plikt att med glädje anamma de nya uppgifterna”, förklarade Fischer.

Välkommen till Sverige är ett passande – och uppfordrande – namn på en utställning i dag när så många inte alls vill välkomna några flyktingar.

Det var en enastående räddningsaktion den gången. Hade den varit möjlig i dag?