Kanske är det du som är för sjuk. Eller din mamma. Den du älskar. Eller dina barn. Som ramlar och bryter benet, som får cancer eller som behöver utreda varför det piper i lungorna vid varje andetag. Kanske behöver det göras röntgenundersökningar, eller ges cellgiftskurer, eller tas hundra olika prover i en allergiutredning. Kanske är det du som kostat för mycket.
Eller kanske är det kvinnorna. Som har lägre lön än gubbarna på bygget, kvinnorna på kontoren och männen på chefspositionerna. Som har sämre villkor och är mer osäkert anställda än de flesta. Som går sönder av att tvingas låta fyra händer göra sex händers jobb. Som suttit på personalmöte efter personalmöte och lyssnat på besparingskraven. Kanske är det ändå vi som varit för dyra.
Nu skriver tidningarna att siffrorna från våra akutsjukhus är ”om möjligt än mer dystra än tidigare förlustprognoser”. Och den ansvariga direktören säger i artikeln att vi behöver hålla hårdare i kostnaden för bemanning. För mediciner. För andra saker.
Det är du som är för dyr. Det är jag som är för dyr. Brutna ben, cancer och pipande andetag kostar mer än vad budgeten vill medge. Våra ändå låga löner, ersättning för vår övertid och inskolning av tio nya sjuksköterskor varje höst och varje vår, blev mer än vad direktörerna hade kalkylerat ut.
Man skulle kunna lägga skulden på oss. Man försöker lägga den på oss. Det går så klart inte att säga det rakt ut. Säga att det är vi som kostat 821 miljoner mer än vad de hade bett om. Som har fått för mycket cancer eller fått för höga ersättningar när vi ställt upp och jobbat dubbla pass. Men de säger ”vi behöver hålla hårdare i kostnaden för mediciner och för bemanning”.
Vi vet vad det betyder.
Så vi säger. Hit men inte längre. Vi orkar inte mer. Vi kommer sluta om ni ber våra händer göra åtta personers jobb.
Och landstingsrådet från Moderaterna svarar att det inte är han som är ansvarig för våra hot, men att han vill att vi ska känna glädje när vi går till jobbet. Därför slopar de visst sparkraven för en tid. Men säger samtidigt att våra ökade kostnader måste sluta öka så mycket. Vi måste göra av med mindre pengar nästa år, trots allt. För det finns inget mer att ta av sen. Pengarna är slut. Vi kostar för mycket. Vi som är sjuka och vi som jobbar
Och jag tänker på allt det här landet och den här staden har råd med.
Skattesänkningar för de som har mest pengar av alla, vinstutdelningar till de som har råd att köpa aktier i en egen vårdcentral och avdrag för den som betalar andra för att städa deras hem.
Jag undrar varför inte en enda artikel handlar om inkomsterna. Om att vi gemensamt betalar för cellgifterna, för övertidsersättningen och för lung-röntgen.
Om att vi skulle kunna välja att betala lite mer tillsammans.
