Jag menade att fler – främst politiker och andra makthavare och journalister – borde flytta ut till förorterna för att visa att vi bryr oss och vill lära känna de som bor där.

Och reaktionerna lät inte vänta på sig. Jag var så klart helt jävla dum i huvudet. 

Ska vi vara nyfikna och lyssna på de som rånar våra barn? mailade läsarna. Nä, in bakom lås och bom ska de. Och därmed basta. Som vanligt läste de inte vad som stod, utan såg bara de ord de ville se.

Andra bullar var det hösten 2014. 

”Jag ber svenska folket ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen. När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället”, sa Fredrik Reinfeldt i sitt kända Öppna era hjärtan-tal. Och fortsatte med att säga situationen liknande den som ägde rum på Balkan på nittiotalet och han uppmanade oss att visa att ”vi minns att vi har gjort det här förut”.

Det vill säga, tagit hand om dem som kommer. Hjälpt dem att integreras.

Sagt och gjort. Folk gick man ur huse och strömmade till landets större centralstationer med filtar, kläder och mat. Visade hur goda de var. Hur deras hjärtan stärkta av Reinfeldts tal höll på att svämma över av medmänsklighet och kärlek och de formade händerna till hjärtan på instagram och fick en miljon lajks och passande emojis.

Problemet var bara att det inte räcker med att skänka filtar och kläder eller rusa runt som en äggsjuk höna på en centralstation.

Hade vi lärt känna de som kom då och de som kommer nu så hade vi fått en bredare bild av hur deras liv, deras sorger, deras förluster ser ut. Då hade vi kunnat hjälpa till på riktigt.

De å sin sida hade fått inblick i vår vardag och insett att våra liv inte alls är någon sorts lyxig räkmacka som kidsen förmodligen tror. Utan att vi kämpar som små svin med våra sjukdomar, vår kassa ekonomi, vår arbetslöshet, att vi blir misshandlade av dem vi älskar, att vi har missbruk inom familjen. Att våra barn har ätstörningar, diagnoser, är mobbade och saknar en enda riktig vän. Att vi är deprimerade och har så svår ångest att vi inte kan åka kommunaltrafik. Att vi är olyckliga och missförstådda och ofta tänker på självmord. Att vi har belånat oss med så kassa villkor att vi inte vet hur vi ska klara oss nästa månad.

Jag försöker inte framstå som någon perfekt ängel. Jag är lika dålig på att integreras som alla andra. Mitt hjärta är inget härligt öppet instagramhjärta. Men trots att min familjemedlem som rånats dessutom jobbar på en plats som nyligen besköts – mitt under pågående konferens så alla mötesdeltagare fick kasta sig på golvet – tycker jag att det är vi som har ett ansvar. Det är faktiskt vi, både som medmänniskor och som land, som på ett korrekt sätt måste ta hand om och välkomna de som kommer hit.

Vi har oss själva att skylla. För så går det när utsatta, olyckliga människor lämnas åt sitt eget öde. Så går det när integrationen inte funkar. Så går det när det där med att öppna sina hjärtan mest bara var ett läpparnas bekännelse som känns bra att visa upp på sociala medier. Så går det när man inte är tillräckligt nyfiken på sina medmänniskor.

Så ja, jag står för att jag menar att vi ska lyssna och vara nyfikna på barnen som rånar. Jag är övertygad om att man inte är särskilt benägen att råna sina vänner.

Börja i dag.