Jag ser på Äntligen hemma där mansgrisen Martin Timell bygger skitfula möbler och drar torra skämt. Samtidigt läser jag i tidningen hur Äntligen hemma-redaktionen är en skräckplats för alla anställda förutom typ Martin Timell. Men det är sak samma, jag njuter av varenda sekund. 

Jag ser På spåret och skrattar högt åt Fredrik Lindströms skämt. Varenda gång. Han kan knappt öppna munnen innan jag börjat skratta. Jag tycker att han är så hysteriskt rolig. 

Jag ser Skavlan sitta och intervjua en fransk tidigare IS-fånge. Skavlan verkar vara helt pantad, för han ställer så dåliga frågor och raljerar kring islam och IS på ett väldigt olyckligt vis. När sedan artisten Seinabo Sey berättar att det var svårt att göra klart ett album för att hennes pappa gått bort vänder sig Skavlan mot Susanna Kallur (friidrottaren) och frågar om hon också skjuter upp saker. 

Som grädde på moset sitter Knausgård där och tittar på. Det är så bisarrt, så sjukt och så tydligt att ingenting är på riktigt samtidigt som det utger sig för att vara det. Och det är vad jag gillar just nu, så jag älskar Skavlan också.

Jag fortsätter varenda kväll. Om jag råkar höra en nyhetsjingel byter jag kanal så snabbt jag bara kan. Bort från public service-kanalerna rakt in i kommersen. För där går det att gömma sig. Där finns drömfabriken, skammen, och jag älskar att befinna mig därinne. 

Det blir nästan maniskt hur jag rör mig mot tv-serierna och tv-programmen. Och visst är tv oslagbart för avslappning. Men det är också något med det värdsliga bruset för tillfället som gör det svårt att ständigt vara i verkligheten. Det är inte så konstigt att man behöver fly in i Pers armar och se hur han väljer och vrakar mellan kvinnor, när Sveriges regering i sann tv-anda väljer och vrakar vilka människors liv som man väljer att ta ansvar för. 

Det är en märklig tid just nu. Så även i tv-apparaterna.