Minns du tiden innan du började hälsa så där tråkigt och formellt som du gör i dag?
Den där tiden när vänner och främlingar tog dig seröst fastän du slängde dig med slang och uttryck från andra språk? Det var tider det.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Shit, vad gammal jag lät nu.
I dag går allting på repeat.
Hej, tjena, ut med handen, skaka hand, säg ditt namn, prata lite om vädret sen hejdå.
Vad hände med det där handslaget som var så coolt eller wsup (what’s up), kramen, ”fist bump” och ”exploding fist” (knytnäven som sprängs)?
Varför slutade vi med sådant, och när fan blev vädret samtalsämnet nummer ett?
När blev vi tråkiga? Varför anpassade vi oss till dessa tråkiga former som nu dominerar vuxenvärlden?
Jag vet att det finns en poäng med formaliteter och det är bra att ha något att utgå ifrån.
De situationer jag tänker på är de när du på ett eller annat sätt känner individen. Det kan vara kollegan, vännen eller någon bekant.
Jag går på x antal möten varje vecka. Ibland tröttnar jag på formaliteterna och slänger fram en ”fist bump” och jävlar vad mycket roligare det blir.
Ibland gör jag så med flit, bara för att se hur ställd den andra blir. Man kan se hur oförberedda de är. Det tar någon sekund men, sen slår de tillbaka och skrattar, hur kul som helst.
Vi vuxna berättar för barn hur viktigt det är att vara sig själv. Att ingen ska begränsa dig. Klä dig som du vill, färga håret rosa, gör vad du vill så länge du respekterar andra, men för allas skull, gör det bara lagom mycket.
Någonstans på vägen till det vi kallar vuxenlivet ändras dock spelreglerna.
Vill du bli tagen seriöst? Klä dig då propert och prata ordentligt, undvik slang och svär inte! Ett ”jävlar” och ”fan” går an ibland, men ingenting annat.
Gör du inte så tar ingen dig seröst och folk stör sig på dig. Rätt vad det är så står man där med handen utsträckt iklädd en skjorta i ett rum där ingen sticker ut, fastän alla tycker att det är viktigt med ”lika olika”.
Jag menar, come on! Ungdomen i mig dör lite för varje dag. Jag känner mig som Bastian, pojken i sagan Den oändliga historien. Fast det är inte fantasin och Fantasien som håller på att försvinna utan barnet och ungdomen i oss alla.
Intet, mörkret i sagan (formaliteter och normer) håller på att ta över och Atreyu, den unga krigaren (ungdomen) försöker kämpa medan folket (vi vuxna) står och konstaterar att ”det är kallt i dag” ovetandes om att barnkejsarinnan (barnet i oss) håller på att dö.
I sagan bär barnkejsarinnan på en symbol. På den står det ”GÖR VAD DU VILL”. Budskapet på medaljen står för att man ska söka sin innersta vilja. Jag har många viljor. En av dessa har jag trängt undan beroende på var jag är.
Men det är dags att släppa fram den mer. Bryta den trista vardagens formaliteter med mer ungdomliga hälsningar.
Jag ska låta ungdomen färga min vardag och påminna andra om vad de glömt.
Oroa er inte, jag ska göra det lagom mycket. Bara ett steg i taget eller rättare sagt en ”fist bump” i taget.
Tills dess, later gater.
