Under helgen som gick uppträde kulturskolan i Hällefors elever på Vårskrik. Och under veckan innan dess uppträdde skolbarnen i grannkommunen där jag arbetar. Att se alla dessa barn och ungdomar ta plats på scen gör mig alltid lika fylld av stora känslor. Att se dem uttrycka sig och växa inför en publik som bekräftar dem. Var och en av dem har sitt alldeles eget uttryck, något helt unikt som de får en chans att visa för andra. Men för att få en chans att upptäcka, odla och framföra det har de fått hjälp av pedagogerna i kommunens kulturskola. Förutom att jag fick ta del av det min egen dotter har skapat under terminen fick jag också möjlighet att se några nästan vuxna elever sjunga och dansa. En del av dem mötte jag när de var yngre än min nu elvaåriga dotter, när jag själv jobbade på kulturskolan. Jag mötte dem i det så kallade obligatoriet som ger barn och unga som går i skolan en chans att prova olika skapande uttryck under låg- och mellanstadiet. Obligatoriet har under åren varit omstritt, omdiskuterat och hotat men numera tror och hoppas jag att det är en allmän uppfattning hos invånare och verksamma inom Hällefors kommun att det är en stor tillgång för barnen som går i skola i kommunen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I grannkommunen där jag jobbar finns ingen kulturskola ute i skolorna men tack vare ett kulturprojekt fick eleverna där också chans att uttrycka sig, skapa och stå på scen med hjälp av professionella kulturarbetare.
Många barn uttrycker sig på olika estetiska språk långt innan de börjar skolan. De skapar och gestaltar saker med alla möjliga medel. De målar, dansar, hittar på sånger, målar och bygger. De gör det med eller utan vuxna. Men i mötet med vuxna som vägleder dem, lär dem nya tekniker och inspirerar till att prova saker de aldrig provat förut får de en chans att utveckla sina estetiska språk. De barn som har svenska som modersmål använder ju svenskan långt innan de har ämnet i skolan. I skolan lär de sig att utveckla, förstå och använda språket. Jag är oändligt glad att min dotter går i en skola som också erbjuder henne och hennes skolkamrater att få förstå estetiska uttryck. Flera av eleverna motiveras av det de får prova i skolan och börjar ägna sig åt skapande aktiviteter på fritiden.
Tyvärr är inte skapandet något som uppmuntras hos oss när vi blir vuxna. Må så vara att de som säger att konsten och kulturen är överflödig och onödig, ingenting för ett tillväxtsträvande samhälle, är ett fåtal mossiga typer men när jag ser hur det ser ut för konstnärer och kulturarbetare runt om mig känns det som om deras kvalitéer och resurser inte är särskilt högt skattade i samhället. Många av de kulturarbetare jag känner jobbar under svåra villkor. Tillfälliga projektmedel, ständigt låga inkomster, oro över framtiden, en spelning här, en spelning där, timanställningar på andra jobb för att klara brödfödan.
Kan de inte bara skaffa sig ett hederligt jobb? De är ju för många. Som en av kulturskolans pedagoger sjöng i en egenhändigt skriven sång på Vårskrik – det finns lika många musiker, om inte fler, än det finns bär i skogen. Alldeles för många?
Jag tror inte att det finns för många, varken musiker, konstnärer, poeter, regissörer eller koreografer. De är bara alltför underskattade.
