Känner långt in i skelettet att det här inte är nåt bra.

Det som händer nu alltså.

Jag har liksom aldrig tagit den politiska utvecklingen så personligt som jag gör nu, jag tror det har att göra med att jag har levt länge, har förstått att det inte är nån skillnad, på bilderna från Syrien som visas i TV, och den verkliga världen.

Jag minns i början på 80-talet, när det placerades ut kärnvapenspetsar i Europa, hur vi satt och krökade på nåt ställe på Söder och garvade åt scenariot som kanske skulle komma, hur våra öl plötsligt skulle börja koka.

Död och förstörelse blir så lätt underhållning när man inte sett det själv.

Hela livet var liksom på låtsas för mej, tills jag fick barn.

Då sa det bara BLAM.

När jag såg väderkartorna efter Tjernobyl förstod jag att det här är fan på allvar.

Sen dess har det blivit mer och mer. Allvar.

Nu är jag morfar och åker med barnbarn till ett Lekland, det är dit han vill.

Det var en stor hangar med en massa burar i. Framför burarna var ett fik utspillt över golvet, med fikande föräldrar.

Burarna påminde lite om nåt i en dokusåpa, eller om massarresteringar, eller Guantanamo, men det sa jag inte, för barnbarnet var väldigt glad och försvann omedelbart i ett bollhav.

Burarna var ju för barnens egen säkerhet, så dom inte skulle trilla av alla rutschkanor och hinderbanor.

Jag satte mej och fikade. Kände mej lite udda bland alla skärmdumpande mammor och pappor, mitt i livet.

Det var inte så många som satt där, en och annan, mest pappor.

Som log ner i sina Iphones.

Eftersom barnbarnet plötsligt började kännas lite försvunnet gav jag mej in bland burarna.

Det är så jävla märkligt, det här är ju inte Tyskland 1932, folk har det fortfarande hyfsat bra, ändå detta massiva hat mot dom som är längre ner på samhällsstegen.

Jag snackar alltså om SD:s nättroll, men också i viss mån ledarsidorna i Svenska Dagbladet.

Det är som om dom är rädda, på riktigt. En slags fantasi om asiatiska horder, böneutrop och sharialagar. Hur fan kan man tro på det?

Det jävliga är ju att såna fantasier har funkat förr.

Men det kanske aldrig är på allvar, det kanske bara är en känsla av overklighet, ungefär som när man blir illa berörd när ariska alver blir skjutna av små otäcka orcher i rastaflätor?

Ovanför bollhavet, en trappa upp, fanns kanoner. Man la in en boll och tryckte på en knapp, då sköts bollen iväg av tryckluft. Där stod mitt barnbarn och äntligen hade han nån att skjuta på.

Nej, nej, pep jag. Ha ha, skrattade han med monsterröst och pepprade mej med färgglada bollar.

Det var kul, försökte gömma mej bland bollarna, men då tittade en liten pojke skrämt på mej där jag låg, han hade väl blivit varnad för fula gubbar, så jag taggade ner.

Det var tydligen meningen att man skulle va där, men inte för entusiastiskt.

Alla unga föräldrar stod där och hejade på sina barn.

Det var en konstig stämning, alla föräldrar var fokuserade på just sitt barn.

Milt övervakande och uppmuntrande.

Det kostade 150 spänn för en vuxen att va där, det kanske sållade ut dom som va för trötta för att leka och bara ville fika?

Så där stod vi och log uppmuntrande mot barnen, våra egna alltså.

Jag sneglade låt sidorna, på mammorna, men det var som att vara på badhus, det var en intimitet som upprätthölls genom att man inte låtsades om dom andra, som om man var en ensam familj på utflykt.

Privatliv som pågår offentligt är en känslig sak, pappor blir lite demonstrativt busiga med sina barn, men inte för mycket. Alla ser, i ögonvrån.

Till slut började barnbarnet leka med ett annat barn, barn rör sej spontant mot gemenskap med andra, alla vill ju vara en del av gruppen, känna sej nyttiga och accepterade.

Det finns hopp i det, men också en fara.

Om det kommer in nån alfa-hanne och börjar hackordna så ställer man liksom upp på det, om man känner sej liten och svag.

Barn är från början inte intresserade av att göra andra människor illa, men det är så lätt att uppfostra och få igång detta: sparka neråt och slicka uppåt.

Våldet barn utsätts för tar alltid vägen nånstans.

Ni vet ju att våldsfrekvensen egentligen har gått ner va? Drastiskt, sen 90-talet.

Det blev man ju glad av att höra. Sen läste jag att knullfrekvensen också gått ner.

Då blev jag fundersam – kan det ha att göra med internet?

Kan det vara så att det blir allt mindre av mänsklig interaktion In Real Life, mer och mer fantasier i skärmens kalla sken?

Hursomhelst, när kommentarsfält och mejlkorgar är som ett bildmanus till Game of Thrones är det nåt som stinker i vårt kollektiva själsliv.

Det kanske bara är lite onanistisk utlevelse framför datorn, det gamla kvinno- och böghatet, känslan av att ha för liten snopp, drömmar om att få vara en riddare i skinande rustning och rädda blonda valkyrior från svartmuskiga orcher?

Jag har svårt att tänka mej att det kan bi krig av nåt sånt, så länge grabbarna har Iphones och en massa fryspizza i kylen.

Eller för all del– flott catering och fritt kaffe på Svenska Dagbladet?

Lite våld och terror kan det nog bli, som nu ungefär, lite mord på blattar och vänster­muppar, mystiska bränder på flyktingboenden, kanske, men inte krig.

Hoppas det.