Sverige har fått sin första kardinal. Han heter Anders Arborelius, är 67 år gammal och sedan tidigare biskop i Stockholms katolska stift.
Han är därmed den förste svensken med betydande inflytande inom en organisation med unik politisk påverkan i frågor som rör moral. Moral är, för katolska kyrkan så väl som för andra män med makt, intimt förknippat med kvinnokroppen.
När katolska kyrkans uppfattning om vad som är synd och inte får styra lagstiftningen är det katastrofala nyheter för kvinnor. Katolska kyrkan är emot preventivmedel, och räknar abort som en synd.
I det katolska Malta är abort helt förbjudet, under alla omständigheter.
I Polen har aborträtten steg för steg försvunnit sedan konservativa katolska krafter stärkt sina positioner.
I Italien mobiliserade katolska kyrkan när guvernören i Romregionen Lazio ville anställa två gynekologer på villkor att de var beredda att utföra aborter, något 78 procent av regionens läkare vägrar, med hänvisning till samvetsfrihet.
I det konservativa katolskt dominerade El Salvador dömdes i förra veckan en 19-årig kvinna till 30 års fängelse för att inte ha sökt mödravård. Kvinnan hade våldtagits, och hävdar själv att hon inte ens visste att hon var gravid förrän hon fick missfall.
Varje år dör 47 000 kvinnor världen över till följd av osäkra aborter. Det är fem kvinnor i timmen. Det är liv som till allra största del skulle kunna sparas om inte Vatikanens män ansåg att de kan offras.
Nu är Anders Arborelius en av dem, på allvar. Och då är han ändå en progressiv kraft inom den katolska kyrkan. När en nioårig brasiliansk flicka 2009 blev gravid med tvillingar efter att ha våldtagits av sin styvfar, och modern bestämde att hon skulle göra abort, blev både hon och dottern bannlysta av katolska kyrkan.
Brasiliens ärkebiskop fördömde dem. Det var fel, skrev Anders Arborelius i ett pressmeddelande. Men han underströk också att ”som präst och biskop kan jag aldrig godkänna att abort utförs”.
Rapporteringen kring Anders Arborelius utnämning har präglats av den kuriösa ton som katolicism ofta omgärdas av i Sverige.
Det har handlat om att han nu får nya lustiga hattar, nya sidenkläder och vilket flygbolag han väljer (ledtråd: de har unikt dåliga arbetsvillkor) för att ta sig till Rom.
I en intervju med TT får Anders Arborelius frågan om vad som är det värsta han har gjort. Han svarar:
– Jag kommer ihåg en gång i Milano då jag åkte gratis på bussen. Jag hittade ingen biljettlucka.
– En ganska liten synd, eller? kontrar reportern.
– Ja, men man ska ju betala för sig.
Han är 67 år.
Det är fantastiskt om det är sant. Men också oroväckande.
Det här är en man vars gärning till stor del består i att avgöra vem som har syndat och vad som är fel och vem som ska få förlåtelse och på vilka villkor.
Vad är en missad bussbiljett? Inget. Hade det varit min största synd skulle jag knappast ha tvekat att kasta första stenen. Nu är en nyhetsbyråintervju naturligtvis inte ett givet forum för bekännelser. Inte heller är egna felsteg en förutsättning för att förstå och förlåta andra.
Men jag hoppas nästan att Anders Arborelius har betett sig värre än så, och känt på ånger i allvarligare fall.
Inte för att det skulle vara renande, utan för att det är ödmjukande.
Det är mänskligt att fela. Det är också mänskligt att vilja leva, även om man är kvinna.
