Häromdagen gick jag förbi ett antikvariat. När jag gick förbi skyltfönstret blev jag arg. Jag tyckte att butiken var högfärdig och utnyttjade litteraturvetare från universiteten. Jag blev irriterad på någon allmän litterär elit som förblev namnlös. Jag säger till min sambo att jag inte förstår att det här stället ens får finnas. Hon tittar lite konstigt på mig och tycker det är märkligt sagt, eftersom antikvariatet är det enda som finns kvar som inte är en kedja. Jag fick svårt att förklara mig, och då kom jag på vad det var som irriterade mig.
För ett par år sedan var jag inne på just det där antikvariatet. Jag kikade runt och främst var jag där för att utöva ”saker vi gör i vårt liv som handlar mer om vem man vill vara än vem man faktiskt är”.
Hur som helst så stod jag där i antikvariatet och bläddrade i en diktsamling. Jag hade ställt ner min colaburk på en trave böcker bredvid. Expediten kom fram till mig och sa att jag absolut inte fick ställa colaburkar på böckerna, och att jag fick gå ut med den där burken. Jag skämdes så mycket att jag sedan dess aldrig har satt min fot därinne igen.
Men nu några år senare så slår det mig! Att händelsen bara är en i raden av andra incidenter som har skett i så väl avlägsna sammanhang som i närmare relationer. Jag är urusel på att ta kritik. Även rimlig sådan. Det gör mig så innerligt arg att jag knappt kan tänka rakt. Och jag måste alltid först och främst slå ifrån mig. När jag kastade min colaburk hårt i en papperskorg utanför antikvariatet och gick vidare rabblade jag en olycksbådande besvärjelse över all världens antikvariat.
Därför är det med ont i magen som jag ser beteendet från Kommunals ledning, eller från Margot Wallström för den delen. Jag känner igen mig så väl. För jag vet hur de känner sig. De vill ju bara göra ner, peka finger, kasta skit åt höger och vänster, allt för att slippa erkänna att det de har gjort har varit både tanklöst och idiotiskt. Det är klart att man inte har med en colaburk inne på ett antikvariat, det förstår ju vem som helst. Och än mindre placerar man den på en specialutgåva av ett oupptäckt geni. Det gör man bara inte, tänk om jag hade spillt ut drycken? Eller än värre, om colaburken hade bildat en sådan där söt ring som kladdiga colaburkar ibland gör på bord.
På samma sätt så hyr man inte en lägenhet som man inte kollat upp när man är utrikesminister. Inte på en bostadsmarknad som mest av allt liknar ett tjurrusningslopp på en smal gata i valfri spansk stad. Inte heller hyr man pråliga herrgårdar på en skärgårdsö i Stockholm, och skiter i att betala, om man sitter i ledningen på fackförbundet Kommunal.
Jag bad såklart expediten inne på antikvariatet om ursäkt den där gången, men jag hatade stället i smyg i flera år. Och tog varje chans att prata skit om det. För det är så man gör när man egentligen vägrar tycka att man har gjort fel. När man inte kan ta befogad kritik.
Det är för lätt att bara avgå. Och det där lilla ”förlåt” eller ”jag ångrar mig” betyder ingenting. Det är först när man en dag måste förklara beteendet för någon man tycker mycket om som man blir naken och verkligen fattar att det man gjort inte var bra.
När jag ser Kommunals ledning, eller Margot Wallström, så ser jag mig själv. De hatar i smyg. Och de tycker egentligen att de av någon outgrundlig anledning blivit orättvist behandlade. Det har de inte, och det har heller inte jag. Tyvärr.
