Bomber och kulspruteregn, maskerade män beväpnade med svärd och helig övertygelse. Ibland religiös, ibland politisk ideologi. Gemensamt är att de suktar efter blod och död. Bryssel, Lahore, Trollhättan, Bagdad, Oslo, Paris, en lista på städer som bara blir längre och längre. Terrorn är inte ny, men känslan av att den kan drabba vem som helst av oss är det.
Jag funderar över vad som krävs för att ta steget ut till att bruka våld för sin övertygelses skull. Jag har talat med de som har tvingats använda självförsvar för att överleva under förtryckande regimer, jag har mött och diskuterat med politiska extremister i Sverige som inte drar sig för att använda våld för att störta demokratin. De två har inget gemensamt. Däremot har politiska extremister, som de från den högerextrema miljön, väldigt mycket gemensamt med de religiösa extremisterna de säger sig vilja värna oss mot.
Det är inte helt omöjligt att föreställa sig varför en person vars familj bombats av utländska plan, som förlorat allt i krig, plockar upp vapen och blir terrorist. Det är inte de utsatta vi har problem med att förstå, det är alla andra. Hur förklarar vi det när den som har jobb, familj och trygghet vill beröva andra det i sin tros namn? Oavsett om det är tron på att ens religion är den enda rätta eller tron på att ens hudfärg är det.
Övertygelse kan få en att göra mycket. Det finns de som inte vill att personer som inte har samma hudfärg ska älska varandra och bilda familj, de nekar sig själva kärlek i sin ideologis namn. Andra skulle aldrig kunna dela ett liv med någon av en annan tro. Att säga nej till ömhet i sitt eget liv är en sak, att beröva andra det något helt annat.
I sociala medier hittar man utan problem människor som önskar livet ur varandra av alla möjliga skäl. I kommentarsfälten till nyhetsartiklar hittar vi vuxna män, ständigt dessa män, som detaljerat beskriver hur de vill avrätta andra. Jag klickar mig in på deras profiler, jag ser bilder på deras familj, inlägg om semesterresor och personaldagar på jobbet. Andra inlägg om att skjuta varenda ”kulturberikare” och sänka båtar med ”skäggbarn” i havet. Det är en lång väg från ord till våld, eller?
Det kanske inte handlar om övertygelse utan om hat. Flera av Daesh-terroristerna har deltagit i samhällena de attackerat på alla möjliga vis, samma sak gäller för Anders Behring Breivik och mördaren i Trollhättan. De har haft trygghet, de har haft arbeten, studier, en familj att falla tillbaka på. Men de har också haft hat. Hat mot en omgivning de upplevt har motarbetat dem, hat mot ett samhälle de trott konspirerat för att förgöra allt de tror på. Hatet har varit deras gemensamma nämnare, deras övertygelse.
Den viktigaste frågan vi kan ställa oss själva då är hur vi kan bemöta det hatet. För det kanske inte handlar om att krossa övertygelsen. Det är trots allt väldigt svårt att få en övertygad rasideolog att släppa på nazismen, eller förmå en militant islamist att förstå allas rätt att idka sin tro i frid. Det är en ideologisk fråga, en politisk diskussion som väldigt ofta bara förankrar de antidemokratiska värderingarna och konspirationerna hos den som bär dem. Konfrontationen blir en bekräftelse, de får inte tro som de gör, för de har rätt.
Istället borde vi bemöta känslan, självaste hatet. Då menar jag inte på det diffusa New Age-sättet, där vi ska övervinna våldsam terror med kramar. Jag tror ingen Daesh-terrorist eller Breivik-fanatiker kommer lägga ned sitt vapen om jag bara försvarar mig med slängkyssar. Men jag tror att vi kan försvåra rekrytering och radikalisering om vi skapar fler alternativ till extremismen.
Ett skäl till att den som har trygghet ändå väljer våldets väg kan vara psykisk ohälsa. Outredda känslor som skapar ångest och aggression, som möjliggör den hjärntvätt som krävs för att sjunka så djupt ner i hatet att man ser väpnad kamp som en väg ut. Här är det viktigt att varken skylla allt på psykisk ohälsa eller stigmatisera andra som lider av det. Jag har själv haft problem med psykisk ohälsa och stressrelaterad ångest, men att bruka våld för att få igenom mina politiska åsikter har aldrig varit ett alternativ. Sen har jag också varit medveten och sökt vård för den ohälsan, något män vanligtvis aldrig gör. Det är också en av förklaringarna till varför vi också i högre grad än kvinnor tar våra liv.
I dessa populismens tider är det enkelt att vifta undan psykvård och demokratiska insatser som flummiga verktyg i kampen mot terrorism. Jag tror att det är det dummaste vi kan göra. Rättsväsende och polis har en roll, till viss grad även militära insatser. Men vi måste ha ett samhälle värt att kämpa för och bevara också. Ett sådant samhälle tar även hand om de som aldrig skulle hjälpa andra. Svaret måste vara att vi är bättre, inte att vi sjunker till deras nivå och väljer hatet.
