Året var 2005. Jag var bara fjorton år, läste Harry Potter i smyg och försökte lära mig att festa i parker. Det var samma år som asylrörelsen vann en politisk seger. Flyktingamnestikampanjen organiserade skolelever, religiösa församlingar och politiska ungdomsförbund. Egentligen krävde vi generella uppehållstillstånd, för alla som drabbats av den rasistiska och byråkratiska utlänningsnämndens arbete. Asylsökande barn blev apatiska, deras föräldrar deprimerade, och ett antal gånger kom det ut att Migrationsverket hade firat utvisningar med tårta och champagne.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det var en kampanj för ett människovärde, i en tid när de rasistiska vindarna började bli kyligare. Det var en modig kampanj, där vi var många som samlade namn, demonstrerade, skrev insändare, grät oss fördärvade, ja, helt enkelt kämpade. Vi fick inte igenom kravet, vi lyckades inte krossa den rasistiska avanceringen, men vi såg till så att 17 000 människor fick uppehållstillstånd. Så kanske vann vi faktiskt lite grann ändå.
Tio, elva år är inte så lång tid. För mig har inte mycket ändrats. Jag läser fortfarande Harry Potter i smyg och försöker lära mig sociala spel jag aldrig riktigt fattar. Men landet jag bor i har sprungit ifrån mig. Och jag saknar alla er jag grät och kämpade med 2005. Ni kan prata om siffror hur mycket ni vill. Men jag minns en tid då ni fortfarande ansåg att vi, med mörkare hudfärg, var människor.
2016. Samma dag som politikerna (med undantag för modiga vänsterpartister och centerpartister) avskaffade asylrätten, höjde de också sina egna löner. Folkkampanjen för asylrätt organiserade också skolelever, religiösa församlingar och politiska aktivister. Men till skillnad från 2005 stod det från början klart att politikerna skulle hålla varandra om ryggen. Man behöver inte avskaffa den liberala demokratin för att göra den verkningslös. När nästan alla partier ändå går med på att ifrågasätta människovärdet, känns det inte längre meningsfullt att demonstrera, vi alla visste ju ändå att det skulle vara omöjligt att vinna. De av oss som har erfarit diktaturer känner igen oss i det politiska landskapet. Den obehagliga konsensusen, där enorma politiska förändringar går igenom nästan obemärkta, och där alla som tycker annorlunda straffas genom att förlora makt och talutrymme. Nej, Sverige är självklart inte en diktatur, men det behöver inte heller vara en, för när politikerna avskaffar människovärdet är det ändå bara ett hundratal som går ut på gatan och protesterar.
Jag tror inte att anledningen till att vi är så få som gör motstånd är att alla plötsligt hatar invandrare. Jag tror att människor är lika motsägelsefulla som när jag var fjorton – delvis rasistiska men också solidariska, med förutsättningar för att överskrida sina vita privilegier. Däremot har straffet för att tycka annorlunda blivit hårdare. Och på samma sätt som politiker utesluts från sina partier för att de står upp för asylrätten, utesluts också polare ur kompisgäng, arbetare från arbetsplatser och släktingar på familjemiddagar. Varnande exempel. Konsensus handlar aldrig någonsin om att alla tycker likadant, utan alltid om att straffet för att tycka annorlunda är så högt så att människor undviker det.
Det är bara makten som tjänar på att vi tror att vi är ensammare än vi är. Det är bara makten som tjänar på att vi tror att vi aldrig någonsin har kunnat övervinna den. Så låt oss minnas och fortsätta kämpa. Det kostar människor mer i dag att försvara asylrätten än vad det gjorde när jag var fjorton, men det betyder inte att det är omöjligt att övertyga dem. För trots att jag är förbannad och sorgsen på alla som inte kämpar, så minns jag hur vackra människor var 2005. Och jag vet att människor kan bli så vackra igen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
