Samtidigt förändras hemlösheten i Sverige. Saker som missbruk eller psykisk ohälsa är inte längre huvudorsakerna, istället är det kombinationen av för låga inkomster och en allt exklusivare bostadsmarknad. Fler ensamma morsor vräks och stadsmissionen skriver i sin senaste rapport ”hemlös 2017” att hemlöshet idag uppstår för att folk förlorar sina lånemöjligheter vid exempelvis skilsmässor eller arbetslöshet, att folk på försörjningsstöd inte får hyra eller att man nyligen har kommit till Sverige. Många saknar helt möjlighet att skaffa sig en bostad. De nya hemlösa grupperna ingår inte i den slimmade socialtjänstens målgrupp och beviljas bara nödbistånd – oftast några nätter i taget på vandrarhem. Men tänk, nu kan bostadsmarknadens svagaste tilldömas långsiktiga boendelösningar på anstalt istället!

Samtidigt som människor nekas inträde på bostadsmarknaden och andra puttas ut från densamma kriminaliserar man den som gör vad nöden kräver. Med arbetslinjen närmast kriminaliserades arbetslöshet, vi har blivit besatta av om inte imaginärt så marginellt bidragsfusk och runt om i kommunerna lagstiftas mot tiggeri. Om något löfte hållits så är det det om ”hårdare tag”. Men hur mycket de än tar i, vem hade inte lagt sina sista slantar emellan, om det var vad som krävdes för en egen säng att sova i?

Fatta mig rätt, självklart är det överknas att handla med hyreskontrakt! Frågan är bara vem som bär ansvaret och varför det förekommer. Lagändringarna riktar in sig på privatpersoner och de som drabbas av marknaden ges ansvaret för att den inte fungerar. Som om ombildningar, utförsäljningar, marknadshyror, renovräkningar och allmänt ekonomiskt svineri från ägarhåll inte hade med saken att göra. Som att om alla bara står snällt i samma oändliga kö till lägenheter som inte räcker och som vi antingen inte har råd med eller som förfaller är det fungerade bostadspolitik och inte en del i ett upptrappat klasskrig.

Det tjötas om flyttkedjor och bättre nyttjande av bostadsbeståndet. I verkligheten minskar flyttintensiteten och äldre bostäder med lägre standard och hyror blir sällan lediga. Att man ändå aldrig tänkt sig att arbetarklassen skulle göra bostadskarriär blir tydligt när man nu trots allt snack om ”ökad rörlighet” inskränker hyresgästers bytesrätt.

De vill ”underlätta andrahandsuthyrning”, samtidigt som det för att hyra ut en hyreslägenhet krävs särskilda skäl och den som gjort det utan tillstånd kan nu sägas upp utan förvarning. Har lägenheten hyrts ut till oskäligt hög hyra kan uthyraren också dömas till fängelse. En skälig andrahandshyra fastställs till förstahandshyran, med ett påslag på max 15 procent om lägenheten är möblerad. Och det är la rimligt, men om man verkligen ville göra nåt åt ockerhyror och fiffel kunde man kolla in bostadsrätterna, som kan hyras ut utan särskilda skäl och där reglerna för hyressättning blev ”friare” så sent som 2013. Där räknas kapitalkostnaden in och en lägenhet med månadsavgift på 3000 kr kan ”skäligt” hyras ut för närmare 15 000 kr. Vem ska göra en volta för det? Ingen alls - att göra pengar på andrahandsmarknaden är bara oskäligt för den som inget äger.

I regeringens pressmeddelande om skärpt hyreslag citeras justitie- och migrations­minister Morgan Johansson, som påstår att regeringen vill värna hyresrätten som de tycker är en ”värdefull boendeform”. Men det är fastighetsägares och bostadsrättsinnehavares äganderätt och intressen, och inte varken hyresrätten eller människan de värnar. Det är inte för att det är så jävla gött att betala för nåt som inte ska kosta som folk köper svartkontrakt, och det vet förstås regeringen. Så hör jag nationalteaterns melodi i huvet: ”...den som själv har nåt å dölja ropar på förstärkt polis” och minns vilka som egentligen bär ansvar för en havererad och desperat hyresmarknad.