Jag är en vit man i 40-årsåldern med normfunktionell kropp och normbärare på de flesta andra sätt och sammanhang i Sverige. Min första upplevelse av att vara ofrivillig normbrytare hade jag först som 26-åring. Jag gjorde praktik på en folkhögskola på den tanzaniska landsbygden. Trots att jag var förberedd i teorin överrumplades jag av hur min hudfärg, som till den dagen varit en icke-fråga för mig, nu definierade mig. På hundra meters håll hade människor jag mötte redan tillskrivit mig föreställningar, antaganden och fördomar som jag inte hade möjlighet att styra över. Det var helt nytt för mig. Jag hade alltid fått vara "Niklas", någon du måste prata med för att lära känna. När jag hade landat i min nya vardag insåg jag att detta skulle bli en av de viktigaste erfarenheterna som jag skulle ta med mig hem.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Normer kan vara både positiva och negativa. Tillsammans bygger de upp den logik som väver samman hur vi lever och interagerar med varandra. Det luriga med normer är att ramarna de sätter ofta bara är synliga för dem som bryter dem. Den som ifrågasätter begränsande normer får räkna med att bemötas av förminskande, förlöjligande och motstånd. Normbäraren kan inte känna igen sig i normbrytarens berättelse, avfärdar den och blir inte sällan provocerad. Svårast att förstå har den som helt saknar erfarenhet av att på något sätt vara normbrytare.
Hopplöst är det naturligtvis inte, då och då sker normbrott som alla bör ha förmåga att uppfatta. Ett närliggande exempel är de rasistiska hatattackerna mot att Åhléns lät Lucia porträtteras av en pojke med brun hudfärg. Trots att stödet till pojken var många gånger större var hatet tillräckligt stort för att Luciabilden skulle dras tillbaka. Det som hade varit det stoltaste ögonblicket för ett annat barn blev för denna pojke en erfarenhet av att hans hud sätter ramar som han förväntas hålla sig inom. Det som är nytt och främmande är svårt att förstå och när afrofobi påtalas avfärdas det ofta som överdrifter eller identitetspolitiska villfarelser. Detta exempel utspelade sig dock i offentligheten, och rätt tillvaratagen är den en berättelse att relatera till även för normbärare.
Under en senare resa i Tanzania träffade jag Black Panthers-medlemmar i exil. En av dem berättade om namnets innebörd och om pantern som ett fredligt djur, tills den blir trängd i ett hörn. Jag kommer kanske aldrig att vara trängd i ett hörn. Det innebär att jag måste hitta en annan roll i mina engagemang. Min roll som normbärare är att vara allierad. Att jag aldrig bett om att vara normbärare innebär inte att jag kan blunda bort mina privilegier. Däremot kan jag använda dem. När Sven Melanders frontalangrepp på hatdrevet mot Zara Larsson fick viral spridning berodde det på att han är man och känd. Hans inlägg backade upp och gav utrymme till Zara och andra tjejer som står upp mot sexuellt våld. Samtidigt bidrog han med ett av de manliga normbrott som är en förutsättning för att få med fler män på banan.
Mitt engagemang som normbärare börjar med att lyssna och att anstränga mig för att förstå. Det fortsätter med att jag deltar i förändringsarbetet, medveten om att det inte är jag som ska definiera kampen och det inte är min röst som ska höras högst.
