I en värld där en undersökning visar att 13 procent av jordens befolkning har roliga och engagerande arbeten, majoriteten tycker att jobbet är likgiltigt och 24 procent hatar det behövs nya visioner, nya lösningar. Inte slavarbetare långt borta som tillverkar våra datorer, telefoner och kläder eller migranter här hemma som sliter för skitlöner.
Men det är märkligt så svårt de nya lösningarna har att vinna mark. Sextimmarsdagen är exempelvis inte alls orealistisk men genomförs ändå inte. Tur att det trots allt finns människor som tar sina liv i sina egna händer och i bästa fall visar vägen.
Just hemkommen från ett besök hos en tysk-svensk familj på den rumänska landsbygden har jag fortfarande svårt att finna mig till rätta i min vanliga verklighet. Allt detta stök och brus, stress och hets. Är det verkligen nödvändigt?
Inte heller i den lilla byn är livet fritt från stress. Huset är fortfarande en byggarbetsplats där varje nytt steg kostar möda, tid och inte minst pengar att förverkliga.
Vatten finns i brunnen men eftersom avloppet inte är färdigt måste allt vatten bäras både in och ut ur huset. Torrdasset är helt okej men kändes inte alldeles tryggt att balansera sig fram till mitt i natten.
Men ändå. Det tog bara några dagar för min skeptiska hållning att vittra bort. Det kan ju faktiskt gå att både få i gång en egen verksamhet, möjlig att försörja sig på, och väcka nytt liv i en fattig och delvis avfolkad by.
Livet gick sakta. Men det gör det ju i vilken småbarnsfamilj som helst. Bygget pågick hela tiden, men utan hets. Behövde någon tvätta sig eldades den fiffiga varmvattenberedaren på gården med skräpved och en stund senare var det bara att ta med sig några hinkar och tvätta sig i den lilla badhytten av grånat virke. En sinnlig utomhusupplevelse en varm försommardag när de enda ljud som hördes var fågelkvitter blandat med tuppens galande och ibland någon ko som råmade eller en häst som klapprade förbi på gatan.
Maten var ljuvlig. Surdegsbröd bakat på egenmald säd. Yoghurt gjord på grannens mjölk. Ekologiska grönsaker och kött. Nyskördade tomater som treåringen åt som godis.
När vi gick längs bygatan hälsade alla vänligt och många stannade för att byta några ord. Hos ett äldre par drack vi kaffe. Den lilla butiken var stängd men öppnade när vi knackade på.
Det var idyll och skönhet. Men också hård verklighet. Jobben är få och bussen har slutat gå för länge sen. Den som inte har bil måste ta dyr taxi till staden för att gå till doktorn eller bunkra förnödenheter. Och tilliten som vi tror är självklar i en by är inte riktigt på plats ännu. Diktaturen och den fruktade säkerhetstjänsten Securitate ligger fortfarande alldeles för nära.
Bonden vars make oväntat avled för en kort tid sedan har till exempel inte lätt att få hjälp av grannarna. När vi hämtar mjölk förhör hon sig därför om möjligheten att få skjuts till sjukhuset.
Det är ändå drömmen jag tar med hem. Den som handlar om ett annat liv, ekologiskt och hållbart och som envist ser möjligheter mer än hinder. Som familjens planer på att skaffa getter och starta osttillverkning. Som tankarna på att, tillsammans med andra inflyttande entusiaster, renovera någon av byns övergivna byggnader där varken fönster eller golv är hela men som har potential att bli ett framtida kulturhus.
Det känns överväldigande och orealistiskt. Samtidigt oemotståndligt lockande. Tänk en filmkväll i byn när det är vinter, minus femtio och vargen ylar i skogen.
