Det har inte ett dugg att göra med att jag är en så misslyckad individ som är för fel/ful/tråkig/dålig/stel/korkad/ pryd/illaluktande/ohändig/osexig/okexig eller vad fan en nu kan hitta på. Att det inte skulle vara självvalt. Att min så kallade ”sociala inkompetens” eller ”ensamhet” är påtvingad. En skulle ju lätt kunna tro det nämligen. Eller snarare, det är många av oss som tror just det om oss själva. Inklusive jag, för inte alltför länge sen.

I stort sett hela mitt liv har jag gått runt och kämpat mot avundsjukan jag känt för människor som varit så som jag beskrev i början. Utåtriktade, sociala, populära, framgångsrika marknadsföringssnillen. Alltid på språng, på ’g’, alternativt på tjack.

De extroverta.
Själv är jag en sån där introvert. Jo men ni vet. En Sån.

En sån som ingen vill vara men som det ändå finns en uppsjö av peppande och ”jag-är-bra-för-att-jag-är-annorlunda-”-citat baserat kring, som folk postar hej vilt i sitt flöde. Typ ”I don’t have time to talk because I think too much”, eller nåt annat blyg-charmigt.

Utåt sett så hyllar vi de introverta. Men inte inåt. Alltså; vi hyllar inte oss själva. Inte på riktigt. Och då gör inte resten av samhället det heller. Om de slipper så låter de så klart bli. Människan är av naturen lat, sägs det ju.

Det räcker inte med att posta en quote från ”Intelligence is Sexy” för att finna inre frid och tilltro till sig själv.

Det är dags att sluta be om ursäkt. Det är dags att sluta spela efter andras spelregler. Det är dags att sluta försöka vilja något en själv inte ens vill, bara för att det verkar som att alla andra vill det.

På samma sätt ser jag på kvinnorörelsen, eller egentligen vilken annan rörelse som helst. Det handlar inte bara om lika lön, lika många kvinnor som män på en arbetsplats eller lika fördelad föräldraledighet. Om att kvinnor ska få tillträde till mansdominerade rum. Om att minoriteter och de förtryckta ska få vara med och leka i majoritetens och förtryckarnas sandlåda.

Det måste också skapas nya rum, där ingen är den uppenbara vinnaren. Men där andra ideal och egenskaper kan få hyllas och lyftas fram och andra metoder testas, i stället för de gamla mossiga vi redan haft hur länge som helst (som i ärlighetens namn ändå inte funkar så himla bra i alla fall).

Det är dags för de introverta att få skina lite, helt på sina egna villkor. Ingen annans.

Det är dags för oss som annars är rätt så okaxiga att bli ganska så jävla kaxiga.

Det är dags för oss att ge oss själva lite beröm och uppskattning, utan att vänta på att någon annan ska ge oss den först.

Det är dags för oss att ta över världen. Men bara lite. Precis lagom mycket värld så att vi kan få leva och vara de vi är utan att bli ifrågasatta – varken av andra eller oss själva.

Och i dag kan jag, utan ironi och utan tvivel, säga att jag är nöjd med mina introverta egenskaper. Observera; nöjd, inte stolt. Klart jag är stolt ibland också, men det är viktigt att inte lägga någon värdering i ens personlighet eller beteende. Jag är varken förfärlig eller fantastisk. Jag är jag. Och det duger så in i helvete långt.