Jag blippar iväg ett mejl till vd:n för ett kommunalt bolag där jag berättar om den nya boken och förhör mig om eventuellt intresse. Jag skriver också att jag gärna tittar in och visar upp den och att vederbörande kan få ett exemplar för påseende.  Inget svar. Jag går in på arbetsförmedlingen för att försöka fixa en praktikplats i sommar åt den ensamkommande pojke från Eritrea för vilken jag är vårdnadshavare. Ingen kan svara på min fråga om det går att ordna fast han går i skolan, vilket är anmärkningsvärt bara det, men saken ska utredas och jag kan förvänta mig ett samtal senast nästkommande dag. Ingen ringer.  Det som man av gammal hävd och med visst stöd av trovärdiga vittnen brukar anklaga hantverkare för tycks i hög grad även gälla en massa andra människor. 

Och min mening är inte att hänga ut enskilda personer. De tre ovanstående får dock finna sig i att vara representanter för en kultur som osynliggör andra människor. Jag skulle också kunna gradera styrkan i respektive svek där ett mejl möjligen har sämre status än ett möte öga mot öga. Men inte heller det är särskilt relevant i sammanhanget.

Den högt uppburne kommunale chefspersonen har min bok. Vd:n för det kommunala bolaget har mitt mejl i inkorgen och personen på arbetsförmedlingen har mitt namn på en lapp på skrivbordet. Dessa människor har ett jobb att sköta. Jag vet inte hur deras arbetsbeskrivningar ser ut, men möjligen borde dessa kompletteras med att befattningshavaren i fråga bör kunna hysa en viss respekt för andras bemödanden och gärna också ha förmågan att visa lite gammaldags hänsyn och hövlighet. Jag vill inte höra den enskildes förklaringar i något av fallen. Det handlar inte ens om dessa enskilda människor. Det är en gammal inpyrd tradition hos personer med makt över andra. Törs jag påstå. 

Jag anstränger mig och då förväntar jag mig att andra också ska göra det. Det är som om jag inte fanns. Som om jag inte gjort mina nattskift i skivarlyan, som om jag smitit från mina timmar i studion, som om jag bara drömt att jag traskat i duggregnet över torget en gråmulen tisdag i mars, gått in igenom dörren till arbetsförmedlingen, tagit en kölapp och lydigt suttit av en kvart i väntan på min tur.  Jag kan till nöds begripa att andra inte förstår hur det känns att skriva en bok eller en sång. Att det är långa och ibland mindre ljuvliga processer och att slutprodukten är som ens egna bebisar. Det kanske jag inte kan begära att någon ska förstå.  Men man svarar när man får en fråga. Man tackar när man får en bok. Det är sådant man lär barn.