Några år senare handlade det om att bli bäst på fotboll. Taktiken var att träna så hårt som möjligt och att låta så många andra intressen som möjligt utebli. Det gjorde mig väldigt bra på fotboll men värdelös på att spela instrument.
När jag blev lite äldre handlade det om att övervinna finnarna. Hur skulle jag på bästa möjliga sätt passera utan att vara så ful att ingen ville umgås med mig. Taktiken blev ett mått av självförtroende och charm. Samt status från mina tidigare vinster av fotbollstaktiken, att jag helt enkelt var bra på fotboll.
När jag blev aningen äldre, framåt slutet av högstadiet, handlade det om att vara en världsmedborgare. Globaliseringen gjorde mig stressad och jag trodde att jag snart var körd om inte även jag blev en del av den. Taktiken blev att resa, att förstå andra saker än Sverige och Örebro.
Ännu lite senare handlade taktiken om ett uttryck. Att kunna uttrycka sig. För att få göra det krävdes vissa utbildningar. Vissa högre rankade än andra. Taktiken blev att nå det bästa. När jag hade klarat av det blev taktiken att få arbeta. Att få arbeta med sitt uttryck.
All taktik har för mig handlat om att vinna mina egna fördelar. Om att få ut det mesta möjliga av en taktik när en är pressad. Rädsla är en känsla som ofta har styrt min taktik. En rädsla att inte få vara med, en rädsla att inte passera med sitt utseende, en rädsla att inte få ett jobb.
När jag har agerat på rädsla har jag också erkänt att det har krävt en anpassning. Det krävs något av mig för att få vara en del. Att få vara med. Detta till trots att jag som vit man är det mest privilegierade vi har i detta samhälle. Ändå har jag känt rädsla. För att rädsla inte utgår ifrån privilegium utan för att rädsla utgår från en grupp. Jag tänker på dem som i sin uppväxt har legat än längre ifrån samhällets normer än vad jag har. De grupper i vårt samhälle som alltid har känt att de inte får höra till. Trots all taktik.
När vissa journalister med tydlig opinionsmakt tycker att en röst är en bortkastad röst i det kommande valet tänker jag på detta. Vad en taktikröst egentligen är. Vad en taktik egentligen gör med människan. Med mig skapade den anpassning. Anpassning till en grupp, till ett redan rådande system. Av antingen ålder, skönhet eller prestation. Vill vi att dessa krafter ska styra våra val som människor? Eller vill vi fatta beslut utifrån de människor vi är med de värderingar vi besitter? Jag vill det i alla fall. Jag får en klump i magen när jag tänker på hur taktisk jag har varit och hur taktisk jag i mångt och mycket fortfarande är. Hur den cynismen, det strategiska tankemönstret styr mig i såväl privata som professionella beslut.
En röst är en röst. Och bör således aldrig föreligga taktik. För taktik är, och har alltid varit för mig, rädsla. Och jag är trött på att agera utefter den.
Eller som ett plakat jag såg på 1 maj: ”varje gång någon säger bortkastad röst så dör en kattunge”.