Men sedan. Kommer det en text som jag inte kan värja mig mot. Den som handlar om hur bristen på vårdplatser gjort det omöjligt att operera människor i akut behov. Med cancertumörer som tickande bomber i kroppen. Vars hopp och önskan är att vården ska göra allt för att tysta eller i alla fall bromsa tickandet. Vars liv hänger på att den där operationen blir av, i rätt tid.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Under sommaren har fler vårdplatser än någonsin på Nya Karolinska varit stängda. Framför allt för att det saknas sjuksköterskor. På de vårdavdelningar som ändå haft öppna platser har ett ökat antal patienter med andra sjukdomar än de som avdelningens personal har specialkompetens för, vårdats. Och för att kunna hålla ens de platserna öppna, har Nya Karolinska fortsatt med den kortsiktiga lösningen att använda sig utav bemanningspersonal.

En artikel handlar om en man vars operation drog ut på tiden och när den väl blev av var det försent. Nästa text handlar om hur politiker från både majoritet och opposition berättar att de inte förstått hur illa det är och har varit. Inte särskilt trösterika ord för den med en cancer galopperande i kroppen.

Bristen på sjuksköterskor skapar bara förlorare.

Patienter som inte bara behöver oroa sig över sjukdom och över vilka effekter och biverkningar behandlingen kommer att ha, utan kanske allra mest för om det finns någon personal där att ge vård. Anhöriga som inte bara ska bära rädslan för sjukdomen i sig, utan också behöva ta strid för att den sjuka ens ska få en vårdplats och trösta när undersökningen eller operationen blev inställd. Personal som tvingas till omöjliga val mellan patienter. Som får allt svårare att räcka till. Som måste vårda patienter, vars tillstånd och sjukdomar de saknar kompetens för.

Det är som om ledningen sväljer kameler, men silar myggen nitiskt mellan tänderna Det finns inga pengar till löneökningar för fast personal med lång erfarenhet. Men när de säger upp sig, är det möjligt att lägga på ytterligare tusenlappar mot vad de begärde för att stanna, i ersättning till bemanningsföretag för att kunna täcka luckorna.

Jag läser rubriker och berättelser om vårdkris och sjuksköterskebrist oftare än vad jag kan räkna. Person­al som larmar om att det inte går. Patienter som vittnar. Anhöriga är förtvivlade.

Ändå verkar det som om ansvariga politiker inte förstår. Eller låtsas att de inte fattar. Att det är dags att börja svälja myggen, och sila kamelerna.