Filmen var ”Inte utan min dotter” – en film baserad på en bok skriven av Betty Mahmoody som handlar om en iransk man som gifter sig med en amerikansk kvinna (Betty) och tillsammans med deras dotter flyttar de till Iran.

Väl i Iran blir kvinnan frihetsberövad av mannen, men lyckas efter ett tag att fly undan honom och hans familj tillsammans med dottern. Filmen avslutas med en scen utanför den amerikanska ambassaden i Istanbul där Betty tittar mot den amerikanska flaggan som vajade på sin stång medan hon säger de så kända orden vid det här laget: ”freedom at last”.

Alla elever presenterade sina analyser då plötsligt en klasskamrat räcker upp handen och ställer följande fråga riktad till mig:

”Behrang, brukar din pappa slå din mamma?”

Mitt svar på hennes fråga och påstående blev följande:

”Nej, vad är det för fråga – varför ställer du den frågan till mig?

Hennes följdfråga var:

”Betty blev ju kidnappad och slagen av en iransk man. Eftersom du är iranier så tänkte jag att din pappa kanske utför samma typer av våldshandlingar mot din mamma”.

Frustrationen började bubbla inom mig som en vulkan som var på väg att brisera. En frustration som hade följt med mig ända sedan barnsben och som följer mig än idag.

Frustration över det faktum att jag som muslimsk man med rötter i Mellanöstern skulle stå för allt som hade med kvinnoförtryck att göra. Som om kvinnoförtryck och patriarkala strukturer endast finns i Mellanöstern och inte i andra delar av världen.

Våra jämställdhetskurser i skolan på den tiden var väldigt eurocentrisk lagda. Allt kvinnoförtryck tillfogades en vis religion (islam oftast) och vissa regioner (oftast Mellanöstern, Afrika och Latinamerika) och detta gjordes både omedvetet och medvetet. Att patriarkala normer och strukturer även finns i Europa pratades det sällan om. På något sätt är det alltid lättare att peka på andra istället för att kratta i sin egen bakgård.

Jag önskade att jag vore så rapp i käften på den tiden (trots att jag redan då var en rappare) att jag kunde vända på hennes resonemang och komma med följande påstående som svar på tal:

”Förresten, brukar din pappa springa runt på gator och torg och slå varenda person i närheten en sen lördagskväll?”

Hon hade förmodligen blivit lika irriterad så som jag blev då hon ställde sin fråga och hennes svar hade kanske blivit följande:

”Nej, vad är det för fråga – varför ställer du den frågan till mig?

Då hade jag gått ”all in” och vidareutvecklad mitt resonemang:

”Jag var ute och festade häromdagen och hängde utanför en pub där en massa män söp sig fulla och slogs som bara den. Med tanke på att dessa män såg ut att förmodligen likna din pappa så tänkte jag att då borde väl din pappa agera på samma sätt.”

Nu var jag inte så pass rapp käften ”back in the days” men vad hade hänt om jag hade vänt på hennes resonemang – kanske hade hon förstått då, eller?

För självklart är det som så att män som slåss under fyllan inte är representativa för alla män i Sverige. Lika lite som att filmen ”Inte utan min dotter” är representativ för alla iranska män.

Patriarkala normer och strukturer finns överallt och vi behöver alltid stå upp, synliggöra dem och bekämpa dem - oavsett om det är här eller någon annanstans.