I dom avlånga sjöarna som här kallas för fjordar, som en gång varit fjordar med havskontakt, som en gång varit isälvar under istidens tjocka lager av vit sömn, där badar jag på mornarna. Jag börjar bli gammal och badar helst själv numera, kroppen börjar säcka ihop. Vill inte visa mej naken. Men jag kan ännu njuta av morronsolens strålar mot huden och gräs under fötterna. Och mjukt insjövatten med lågt pH-värde som smeker en till vakenhet, från nattens mardrömmar. För den här sommaren har nånting ödesmättat över sej, nåt vacker och samtidigt hotfullt. Jag är rädd för den här hösten.
I mobilen ser jag hur den svenska högern kör sin blåkopia av Trumps valkampanj 2016, med groteska lögner och floder av hets mot invandrare och miljömuppar. Miljömuppar som jag blir ett lätt mål för dom där jag sitter på min gamla bensinmoped. För ska du förespråka en värld där inte framtiden är ett svart hål av förintelse ska du vara helt fläckfri. Och det är jag inte.
Till och med Greta Thunberg hade faktiskt plastdetaljer i segelbåten hon liftade med när hon skulle över till USA och skälla ut politiker för deras kriminella passivitet, och den plastbiten fick hon äta upp. På Twitter. Idén om det absolut goda är en väldigt ond idé. Eller den är inte ond, den är barnslig. Vi har alla del i skulden av att den här civilisationen är på väg in i sin värsta kris hittills.
Det finns en fantasi som alla barn har, att det finns en oändligt god mor som bara finns till för barnet. Det är en fantasi man måste frigöra sej ifrån om man vill bli vuxen. Föreställningen om nåt som är otvetydigt gott leder ofelbart fram till föreställningen om nåt otvetydigt ont och då är steget inte långt till att man tänker sej att utplåna allt ont för att världen enbart ska bestå av gott. Det är då det blir krig. Det är då man börjar kalla folk av en viss nationalitet för orcher.
Jag kör min moped tillsammans med dom andra i gänget, smärtsamt medveten om att varje kilometer vi åker ökar på stormarna, torkan och översvämningarna. Jag gör det för att jag fortfarande kan. Men det är fan sista gången jag kör bensinmoped, jag lovar. Jag gör det för att jag inte kan låta bli, det är så jävla kul att va ett gäng som åker runt bland hembygdsgårdar och gamla folkparker, folk kommer ut ur sina hus och vinkar när vi åker förbi. Folk i Värmland är så vänliga! Inte alla, måste jag ju tillägga då, precis som när man säjer Inte alla män.
Vi måste ge oss på strukturerna, att ge sej på folks privatmoral har alltid varit verkningslöst, ända sen Jesus frågade: Vem ska kasta första stenen? Först när det blir så jävla mycket billigare och lättare att ta bussen/tåget i stället för moppen kommer ”folk” dvs alla dom där andra, att byta.
Först när vi röstar fram politiker som representerar oss och inte storbolagen kommer vi få en stat som inser klimatnödläget och genomför en omställning som är på riktigt. Och försöker hantera konsekvenserna av tidigare makthavares brott så gott det går. För det skymmer över landet nu, dagarna blir kortare och snart är det val.
Jag kanske bara börjar bli gammal men ett enormt vemod ligger över dessa soliga lagom varma dagar i Värmland. En känsla av att obekymrade sommardagar kanske aldrig kommer åter. Det känns som att jag måste äta med ögonen, samla på mej inför hösten. Solglitter i Glafsfjorden, gröna ängar med betande kor, mäktiga tallar i Glaskogen. Äta grönt med ögonen.
Och säja hej då till knattrande mopeder och den där känslan av evig frihet längs grusvägarna. Det har varit känslan av frihet, det är väl det som är feelingen med att dundra fram längs en väg. Känslan av oberoende. Det är det som gör att folk älskar sina bilar mer än sina barnbarns liv.
Men känslan är illusorisk ju. Du måste ha pengar till en bil. Du måste ha bensin nånstans ifrån. Du måste ha en väg som nån har byggt. Du måste ha medtrafikanter som kör som folk. Vi är egentligen så jävla beroende. Jag hade glömt hur beroende jag är av att av att va med i ett gäng. Och plötsligt är jag med i ett moppegäng som också är ett band! Och ett band som inte bara åker runt i en buss och sen bara ses på scenen och sen går och lägger sej på ett anonymt hotell och likadant i varje anonym stad. Det är så bra att inte åka så långt varje dag, man hinner med att vara närvarande och inte bara transportera sej. Mitt i livet, mitt i skogen. Just att den varit lokalt begränsad till Värmland och att vi spelat på små ställen, hembygsdföreningar och gamla folkparker, där det varit så lokalt att publiken känner varandra och snackar med varann, att det viktiga egentligen inte varit vad som händer på scenen utan att det viktiga har varit att träffas. En känsla av närvaro och inte bara att vara på väg nån annanstans. Jag tror det är sånt framtiden kan byggas på. Hembygdsföreningar, konsumföreningar, hyresgästföreningar.
Vi måste börja snacka med grannarna. Bygga upp känslan av att det är vi som bygger landet. Ingenting kommer att ändras om inte vi gör det.
