För runt tio år sen uppmanade Dagens Nyheters litteraturkritiker Åsa Beckman kvinnor till frågestrejk. Hon hade varit på semester i Frankrike och observerat en massa turistpar där kvinnor, likt små värdinnor, ledde samtalet med sina knäpptysta manliga bihang. Frågestrejken funkade nog inte så bra ändå. Det verkar inte så när man kollar på Victor Malms och Bianca Ingrossos hatserie, ”Love is Blind”.
I senaste säsongen finns ett tråkigt par. De bondade i kapslarna över hur tråkiga de är och förlovade sig. Men sen skiftade något, tråkiga killen blev väldigt arg på att tjejen var tråkig. Han var nämligen van vid att tjejer är kul och tar ansvar över att få liv i den döda luckan, alltså honom själv. Han tyckte att tråkiga tjejen, genom att vara hans like i tråkma, faktiskt gick över gränsen. Tråkiga tjejen log och tråkade vidare, stum som en glad fisk.
Som en i grunden tråkig tjej, gapade jag över hur stadigt hon stod i sin träighet. Jag brukar låta den psykiska sjukdomen ”tjej” vinna över min första instinkt, som alltså också är att vara en glad och stum fisk, och istället ta socialt ansvar, fråga, följdfråga, och gud bevare mig, underhålla, fast jag EGENTLIGEN vill måla in mig i väggen och stilla munandas genom det sociala gissel som mig tilldelats.
De manliga väggblommorna däremot. De har det så keligt. De tysta, stammande hörnsmekarna som mest är stumma, förutom när de knorrar något Knausgårdskt. Iallafall i könsblandade sammanhang med massa tjejvärdinnor – i manligt kodade miljöer, som vad vet jag, en Bajenmarsch? Är en grej väl? – är de kanske hett villebråd i brölet.
Fast förresten, vete fan ändå? Den fina myten om den manligt mumlande vänskapen där man utan att språka petar på nån slags kula med nån slags pinne eller ljudlöst dödar nån slags fisk är också varmt levande. Okej, så manliga väggblommor har det ljuvligt, alltid alltså.
Dilemmat är alltså att två tråkmånsar har förenats i kärlek
Jag hade en sån kollega en gång för massa år sen. Han kunde lugnt dra en gammal luva över ansiktet och försvinna som en stilla viskning. Han behövde inte ens oroa sig över att bli bortglömd – tjejkollegor passade ständigt upp och språkhackade hans mummel, tolkade gorm och surr som undslapp luvan.
Ibland har jag fantiserat om att göra likadant som viskningsmannen men aldrig kommit till skott, varse om att ingen värdinna kommer och räddar mig. Var kvinna är egen värdinna. Typ så.
Nå, tillbaka till Love is blind.
Dilemmat är alltså att två tråkmånsar har förenats i kärlek. Det gör att att de har massor gemensamt – men ingen rattar samtalet. Intressant nog slås inte tråkiga killen av att han kan rida spärr mot sin egen tråkma. Istället försöker han mobba tråkiga tjejen – alltså sin fästmö – till att bli mer kul. Han säger att de andra kvinnliga deltagarna är SÅ roliga, att det nog aldrig hade varit en tyst stund med någon av dem. Men tråkiga tjejen ler bara. Hon låter sig inte slås ur balans och tyranniseras in i någon social revy.
Han säger dissigt: ”Det blir så tyst mellan oss”.
På ärans och hjältarnas språk – mumlet – säger hon glatt: ”Jag gillar det”.
Sen fortsätter hon att tyst blicka ut över den dumma stranden. Ställer inga frågor.
I mig, ett stilla jubel. Så subversivt. Hon är en feministisk hjälte. Än lever Åsa Beckmans frågestrejk.
