Den 6 juni vill man istället gärna hylla mångfald och allas lika värde. Men det finns andra gånger då det slås för bröstet och den tunna fernissan av blågul blygsel släpps för vinden. Ett exempel på det är när världens mest jämställda, läskunniga, hbtq-vänliga och fantastiska länder rankas. Då brukar Sverige inte sällan ligga i topp. Det är man med rätta stolt över, en bedrift att lyckas med i en värld som denna. Eller ja, just nu halkar vi snabbt och effektivt ner för listorna. År 2017 tyckte Oxfam att vi var bäst i världen på att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Nu är vi knappt på topp 20. 

Men det var kul så länge det varade. 

Ett speciellt och återkommande tillfälle finns dock, då svenskarna kråmar sig i glansen från solen i flaggan; årets längsta dag, då allt liv i de förtrollade John Bauerska skogarna äntligen väckts till liv efter en vinter av slummer. Naturens andar ger människorna tillstånd att plocka av det blomstrande överflödet och fläta in det i sina ljusa hår. Alla vet att midsommarafton är den egentliga nationaldagen. Den nationaldag som firas 6 juni uppfanns 1983 av, med Fredrik Strages ord, "flaggviftare som inte är nöjda med Svenska flaggans dag och inte tycker att midsommarafton är tillräckligt högljudd" (DN 6/6). Midsommarafton är dock högljudd, men på ett outtalat vis. Ett slags ordlöst demonstrerande av den mytologiska svenskens anor. 

I Ari Asters skräckis "Midsommar" (2019) drivs svenskarna av en slags naturkraft när sommarsolståndet närmar sig. Uråldriga fruktbarhetsriter tar plats på enkla torp, sommarängar, i skogsgläntor. Klockan 22 gör solen skuggorna långa. 

I år blommar dessutom den svenska parlamentariska fascismen mer än på länge. Varje midsommar tänker svenska folket att de är Guds utvalda folk. Och det kanske de är. Det är i alla fall vad den studentrums-intellektuella SD-eliten och dylika gnällspikar vill få svenskarna att tro. Just midsommar är förstås i själva verket en ofta småkylig historia där alla mot sin vilja måste sitta utomhus och sörpla i sig 1-2-3-lag från sillen, bränna sig på potatisens innanmäte och framförallt bli kriminellt packade innan klockan 18. Varje midsommar borde Socialtjänsten göra oanmälda besök hos barnfamiljer i landets villaförorter med ett "hur var det här då?" på läpparna.

Men om man skulle följa tanken att det är något visst med svenskarna, bör man undersöka om det finns någonting som gör Sverige hyfsat unikt i världen, bortom midsommar-firandet. Och se, det finns det. 

Ett spöke går genom Sverige. Det är välfärdens spöke. Tyvärr är det år 2023 endast ektoplasma kvar av den. Vi var länge en fyrbåk av social(demokratisk) ingenjörskonst, vilket var grunden till våra topplaceringar på världslistorna. När vi nu i runda slängar haft 30 år av ohämmad nyliberal skitpolitik, oavsett vilket parti som suttit vid spakarna, börjar vi dock se konsekvenserna. Större ekonomiska klyftor, fler dödsskjutningar än våra självgoda nordiska grannar och djupare inflation utan någon egentlig politisk åtgärd mer än att finansminister Elisabeth Svantesson "tog matjättarna i örat". Fint att hon skänker en tanke åt fattiglapparna också och inte bara är upptagen med att ösa elstöd på folk vars pooler behöver värmas upp. 

Man hade kunnat tänka sig att 1900-talets framgångsrecept skulle fortsätta att användas av ett parti som säger sig värna det svenska arvet så mycket som SD. Men nej, inte nog med att de är borgarnas knähundar, de avskyr också socialdemokratin mer än allt annat på denna jord. Kanske till och med mer än de hatar muslimer. SD:s ideologi är en slags sagornas fascism som tårögt begrundar Carl Larsson-motiv av ett fejk-Sverige som aldrig riktigt funnits, samtidigt som de hatar allt som gjort Sverige framgångsrikt (jämlikhet, höga skatter, sossarna). Svenska fascister är dock en brokigare skara än vad som får plats bland knösarna i SD. Sölvesborgsrassarnas motiveringar till svenskens excellens må vara dimmiga, men det finns gott om högerextremister som kan precisera kopplingen mellan jord, blod och natur.

I dagarna dog Ted Kaczynski, mer känd som Unabombaren. Han har i populärkulturen fått ge ansikte åt idéströmningen ekofascism, som i korthet blandar civilisationskritik av tech-samhället och tankar om att överbefolkning i det globala syd kommer leda till jordens kollaps. En för denna strömning mer tongivande tänkare var finska Pentti Linkola. Han var bland annat en ivrig förespråkare av att människor som i ett totalitärt idealsamhälle anses "undermåliga" inte ska tillåtas skaffa barn. "Första gradens" människor däremot ska få alstra för glatta livet. Linkola, precis som Kaczynski, använde inte ordet fascist om sig själv men det finns ju så att säga risker med ett sådant tankegods. 

Ledet "fascism" i ekofascism syftar inte nödvändigtvis på fascismens rasistiska dimensioner utan på övertygelsen att radikal omdaning av samhället kräver våld. Men som synes kantrar den enkelt över i att det är massinvandringen och det ständigt förökande i tredje världens fel att jorden ser ut som den gör. Parat med vurmen för det primitiva, enkla och "naturliga" utgör det en perfekt grogrund för det oheliga äktenskapet mellan miljörörelsen och nazism. I SvD 12/2 skriver Elisabet Andersson om hur omställningsfestivalen ”Hylla myllan” 2020 välkomnade högerextrema alternativ-mediekanalen Exakt24 att göra ett reportage om omställningsrörelsen. Detta satte igång uppslitande konflikter bland omställningsfolket, som yrvaket insåg att deras filosofi kan kapas av extremhögern. Ekofascister tycker att de har en naturlig rätt till landet och jorden för att deras förfäder föddes här. De avvisar modernitetens tyranniska tech-dystopi (bra), och vill leva som människorna gjorde strax efter att de slutade vara jägare-samlare och det inte fanns några invandrare (inte så bra). 

I oktober 2022 släppte Fox-profilen Tucker Carlson ett avsnitt av sin pseudo-dokumentära serie "Tucker Carlson originals" betitlat "End of men". Namnet är självförklarande, det handlar om att den västerländska mannen håller på att utrotas, framförallt för att hans spermieantal sjunkit stadigt sedan 70-talet utan att man riktigt vet varför. Carlson blandar intervjuer med stollar från hela högerspektrat med suggestiva voice overs och tråcklar på så vis ihop ett narrativ där den vite mannens fertilitet försämrats på grund av bland annat: livsstilsfaktorer. Ja, precis samma sak som läkare anger som orsaker till de flesta av våra krämpor idag. Men i högerns värld löser man detta med att bli en galen enstöring med gevär och egen gård. Carlson intervjuar den anonyma muskelknutten bakom internet-alter egot Raw egg nationalist, som inte bara dricker 14 råa ägg om dagen utan också uttrycker tankar om att modernt jordbruk har demolerat jorden, storföretag är ren ondska, och uppmanar sina följare att äta säsongsenligt. Raw egg nationalist anser också att om västerländska nationer vill överleva så måste de förhålla sig till "invasionen av migranter" till det globala nord som den krigshandling det faktiskt är.  

Juni är snart slut. Solen kokar marken och syrenklasarna har blommat över. Luften vibrerar av svennarnas surr inför midsommar. För majoriteten är naturen sekundär under midsommar också, precis som under årets alla andra dagar. De allra flesta verkar inte ens bry sig om att vi fyller 500 år som nation i år. Knappt ens SD, även om SD Stockholm skrev en halvmesyr till kritisk debattartikel i lokaltidningen om att firandet uteblir (Mitt i Stockholm 5/6). I Aftonbladet (6/6) skriver Kalle Holmqvist att protestantismen med Gustav Vasa i spetsen ledde till ett mer jämlikt Sverige. Genom reformer som exempelvis att Bibeln gavs ut på svenska ökade på sikt läskunnigheten i landet. Man kan snälltolka det som att grunden för det jämställda Sverige lades då och sedan gick det bara uppåt, fram till nu – då Sverigevännerna SD har sin bästa placering någonsin inom svensk politik. 

Kanske är midsommar, på samma sätt som nationaldagen, mest en tom dag av Skansen-kalas där ingenting riktigt betyder någonting. Kännetecknande för vår tid i allmänhet. Men det är lite kul och festligt ändå. Den enda fascistiska aspekten av det idag är att den sätter fenomenet "lantställe" i blixtbelysning. Vilka tillhör den klass med sommarstugor och vilka är de vars ungar fick vänta på kompisens rum medan resten av familjen åt middag? Jag säger inte att alla som kunde åka till landet om somrarna som barn är borgare idag, men få saker osar svenskhet (eller möjligen tyskhet) så mycket som stugor. Drömmen om lantlivet nära naturen återfinns i breda lager av befolkningen. Kanske är det en manifestation av en längtan bort från senmoderniteten och Silicon Valleys skräckvälde. En längtan som delas av såväl Unabombaren, Pentti Linkola och Raw Egg Nationalist som av mig själv. Skillnaden är vägen dit. Vi kan antingen slåss eller samarbeta. Men gör vi inget så stryker vi hjälplösa med i undergången av denna fördömda värld vi skapat. 

Glad midsommar.