I en ny riksdagsmotion med rubriken ”Kampen mot separatismen” liknas socialt utsatta områden med ”failed states som domineras av krigsherrar, klaner och maffior”. Vissa bostadsområden beskrivs som ”misslyckade krigszoner” och problemen kopplas till invandring. Lösningen är att vara ”stenhård mot den mångfald som underminerar den nationella gemenskapen”.

Huvudförfattare till motionen är Liberalernas riksdagsledamot Mauricio Rojas, en av de som haft mest inverkan på svensk integrationspolitik.

Det började efter millenieskiftet då Rojas var arkitekten bakom Folkpartiets utspel om språktest och hårdare krav mot invandrare. En strategi som visade sig vinna gehör hos slumrande främlingsfientliga krafter. I riksdagsvalet 2002 blev Folkpartiet tredje största parti, med 13 procent av rösterna, och partiledaren Lars Leijonborg korades till Leijonkungen. 

Följande valrörelse hakade de övriga högerpartierna på Folkpartiets linje i den nybildade Alliansen. 2004 författade Mauricio Rojas rapporten Utanförskapets karta, som fick ett enormt genomslag i debatten. 

Socionomen Tobias Davidsson har forskat på hur begreppet utanförskap lanserades inför valet 2006 som ett sätt att påvisa en spricka i det svenska samhället. Utanförskap ersatte begreppet underklass och fattigdom blev till invandrare. 1,5 miljoner människor kopplades till bidragsberoende och kriminalitet. Definitionen av utanförskapsområden kritiserades av Riksrevisionen, men fick ändå fäste och ekar in i dagens debatt.

Mauricio Rojas flyttade till Chile och arbetade sig snabbt upp i högerpartiet. Han blev talskrivare till Chiles president och utnämndes till kulturminister 2018. Efter fyra dagar tvingades han avgå efter en rad uttalanden. Historie- och människorättsmuseet i Santiago, som dokumenterar de brott som begicks under diktatorn Augusto Pinochets fascistiska välde avfärdade han som ”ett montage… som förfalskar historien” och menade att ”museet används på ett skamligt och lögnaktigt sätt”.

När folk protesterade på gatorna i Chile 2019 satt Mauricio Rojas i en chilensk tv-panel och sa: ”För att återställa den allmänna ordningen måste man ta till mycket hårda åtgärder, till stora kostnader, inklusive i form av människoliv. Att tro något annat vore befängt.”

Samma år återvände han till Sverige för att sitta i Moderaternas integrationskommission, där han lovordades av Ulf Kristersson.

I Chile definierades oppositionella mot Pinochet som just separatister. De slogs ned, fängslades och försvann för att de ansågs hota den nationella gemenskapen. För Chile, som bär färska sår från fascismen, blev Mauricio Rojas för mycket. I Sverige är han den mest inflytelserika ideologen bland regeringspartierna.

Den nya motionen är ett försök att upprepa den tidigare strategin men byta ut utanförskap mot separatism. Människorna i de utsatta områdena är inte bara utanför längre, de har separerat sig, och utgör ett hot mot Sverige – ett hot som måste slås ner. Liksom ”utanförskapets karta” vill man skapa en ”separatismens karta” där människor som kan misstänkas för separatism registreras.

Man vill införa en ledningscentral i Regeringskansliet som ”resolut ska bekämpa separatismen”. Efter fransk modell vill man instifta en särskild separatistlag som frångår grundläggande rättsprinciper.

Liberalernas ambivalens i synen på invandring har varit avgörande för svensk politik under hela 00-talet. Lars Leijonborg krattade mattan för Sverigedemokraterna. Jan Björklund bromsade högernationalismens intåg. Nyamko Sabunis och Johan Pehrsons beslut att samarbeta med Sverigedemokraterna avgjorde senaste valet. Det är Liberalerna som förflyttar gränsen allt mer mot högerpopulism för de etablerade partierna. Mauricio Rojas återkomst till svensk politik har redan stakat ut riktningen. Det skulle inte förvåna mig om ”separatism” präglar nästa valrörelse så som ”utanförskap” har gjort i tjugo år.