Antisemitismen har en särskild plats bland dessa många hatiska uppdelningsideologier. I 1400-talets Spanien skapades föreställningen om en ”essens i blodet” (limpieza de sangre) för att skilja ”riktiga” kristna från framför allt judiska men också muslimska konvertiter, efter att de som vägrat konvertera dödats eller utvisats. En ”essens” som makthavarna kunde bygga vidare på för att rättfärdiga en allt grövre diskriminering och ge den egna gruppen allt större privilegier.

Denna moderna rasismtanke blev sedan fundamentet för det globala rånmord som kallades kolonialism. Hos konservativa såväl som liberaler blev antisemitism, islamofobi, afrofobi och rasism mot urfolk ett konstant inslag i tänkandet. (Det är alltså knappast invandrare som ”importerat antisemitismen” som vi hör så ofta, den har européerna uppfunnit alldeles själva.) 

Men istället för att ta antisemitismen på allvar, säkra religionsfriheten och adressera detta rasistiska tänkande ser vi nu hur den blir ett vapen för att vinna rena politiska poänger, antingen för att utmåla muslimer som ett hot, eller tysta fullt legitima uttryck för avsky inför den pågående etniska rensningen i Gaza. Samma våldsamma, etnonationalistiska ideologi som genom historien lett till att judar blivit förföljda justeras nu för att inkludera judar! Åtminstone tills de inte längre behövs som slagträ.

Vilda anklagelser om antisemitism kommer också inte minst från den högerextrema, ultranationalistiska israeliska populistregeringen. Nyligen sa Israels premiärminister Netanyahu till exempel att det är ”pure antisemitism” att ICC nu utreder Israel för krigsbrott. Han har till och med försökt skriva om historien av antisemitism i Europa för att passa den politiska dagordningen. När han försökte ursäkta Hitler och påstå att det var en palestinier som var ytterst ansvarig för Förintelsen (!) blev det ramaskri bland världens Förintelseforskare. 

En akut och nödvändig humanitär kritik mot kriget möts av hårdför repression, ofta med undertoner av anklagelser om antisemitism. Judar som har tagit till orda mot den pågående etniska rensningen av Gaza möter hårda repressalier och social utfrysning. 

Även i Sverige avkrävs judar rättning i ledet. Nyligen gick Aron Verständig, ordförande för både Judiska centralrådet och Judiska församlingen i Stockholm, till storms mot Paulina Sokolow, journalist och judisk fredsaktivist, för att hon poserat med en skylt för eldupphör på en demonstration. På samma sätt som Israel självt verkar Verständig, i sin position som högste representant för judisk organisering i Sverige, vilja disciplinera judar till att sluta upp bakom Israels regeringspolitik. 

Rätten och möjligheterna till ett judiskt liv i Sverige är väsensskilda från Israels rätt att bete sig hur som helst, men gränserna suddas nu aktivt ut. Israelvänner tar sig rätten att göra sig till talespersoner för ”alla judar” och kritik mot Israel översätts till ”hat mot judar”, i en extremt selektiv antirasism, utan maktanalys. Hur ska gräsrötter i rörelser som vill få slut på dödandet lyckas skilja det judiska folket från Israels krigsbrott, om hela språket runt konflikten präglas av en sammanblandning? 

Att instinkten att skydda judar är stark är oerhört hoppfullt. Men vi måste stötta judar som globalt utsatt folkgrupp och värna rätten till ett judiskt liv – inte acceptera idén om judar som representanter för Israel eller vice versa. Vi måste ta striden när de högerextrema ifrågasätter och avskaffar religionsfriheten för minoriteter, och vägra acceptera deras dimridåer om att det kan vara ett skydd för minoriteter, för det går helt enkelt inte ihop.