Men en gång sa en kille i klassen sa att jag var söt när jag klippt mig. Han fick skit för det men han tog inte tillbaka! En annan gång, när jag var på konferens med Elevorganisationen, kom nån från Skånedistriktet fram och sa att jag hade fina ben. Och eftersom jag var så bra på att snacka så ville de andra att jag skulle presentera valberedningsutskottets förslag på ny styrelse, fast jag inte ens börjat gymnasiet. På kyrkans sommarläger fanns det både vuxna och barn som sa och visade att de tyckte att jag var bra, att jag var kul, hade nåt att komma med och att jag inte bara fick va med, utan att de faktiskt ville vara med mig. Dessa röster från verkliga livet hjälpte mig att förstå att jag var okej. 

Som själavårdare mötte jag en gång en tjej som fått diagnosen kroppsdysmorfofobi. Hon förklarade att hennes diagnos innebär att det är som någon som hela tiden står bredvid dig och talar om för dig att du inte duger, att du behöver göra om dig, stå annorlunda, att dina armar ser konstiga ut, att du går på ett pinsamt sätt. Hon liknade det vid anorexia, och talade om en inre röst som säger att du måste fixa till dig själv. I en intervju med en före detta anorexiapatient läser jag: ”Hon var sjukligt smal men tyckte själv att hon var tjock, en elak inre röst sa till henne att sluta äta”, ”jag fick en kick när jag såg att jag gått ner i vikt”, ”det kunde ta en timme att resa sig ur sängen, allt gjorde ont”.

Dysmorfofobi och anorexia är två svåra och mycket mycket dödliga sjukdomar. Och de är båda sjukdomar som blir till i klyftan mellan de imperfekta människor som är vi, och ett samhälle som låtsas som att det perfekta går att uppnå. I krocken mellan vad som förväntas av oss och vad vi faktiskt kan åstadkomma. 

Vi beskriver det som ”inre” röster. Men i själva verket är det kanske egentligen yttre röster? Röster från verkliga livet, som omvandlats till inre röster som följer oss precis överallt:

”De sa att jag gått ner i vikt och att jag var fin. Jag blev pushad att fortsätta, för folk såg mig och de tyckte jag var snygg och attraktiv.” 

De två tjejernas historier fick mig att fundera över om det verkligen var så att jag var jobbig, dålig och ful när jag var liten? Eller var det bara så jag hade kommit att uppfatta mig själv, eftersom det var det jag hade fått höra? Och vad är jag idag? När anonyma näthatare säger att jag är pinsam och ful sällar de sig lätt till den kör av röster som redan stod där inne i huvudet. Men den kören blir också motsagd av den andra kören. Vilka yttre röster har varit starkast genom livet? Vilka har kommit i de mest sökande och sårbara stunderna? Det verkar vara så att vi blir till i mötet med andra.  

För vad är egentligen faktiska karaktärsbrister och vad handlar snarare om att passa in? Hur många gånger har flickan med dysmorfofobi fått positiv bekräftelse från reklam, från sociala medier, från familj och klasskompisar – och hur många gånger hon fått det motsatta? 

Det blir smärtsamt tydligt hur mycket makt vi har att läka eller skada, bara med våra ord. 

Om det är så att vi blir till i mötet med andra så blir varje budskap som når oss ett penseldrag på vår självbild. Varje sak jag säger och gör kan också bli en byggsten i någon annans liv. Det är värt att ta på stort allvar.