Jag vet inte hur det är med er, men jag har en växande känsla av att alla snubbar är ganska lika varandra. De älskar att fixa praktiska grejer, rädda en liksom, och de blir skitsura om man ber någon annan kille hjälpa en. Att uttrycka känslor är inte deras grej riktigt, så när det väl händer något som skulle kunna resultera i att en känsla känns, ja då blir de arga. Ibland gör ilskan att de biter ihop, lider lite i tystnad sådär, med spända käkar. Ibland blir de våldsamma. Det är mest för att de håller på med något viktigt, man vet inte vad, bara att störiga brud-infall som att vilja pladdra om sitt jobb eller så är jättejobbigt för dem och det kan väl inte förklaras av något annat än att de är upptagna med något väldigt viktigt.
Föreställ dig en kille. Det är ingen sprudlande glad idémaskin som tar socialt ansvar du ser framför dig väl? De är mer tysta, en smula plågade. Män gillar att ha stora muskler också, och nojar över minskad hårväxt. Det finns olagliga piller som löser det, de verkar himla populära och det kan man ju förstå.
Men hur kommer det sig egentligen att de är så lika, allihop? I den senaste tidens tjat om Barbie kanske lösningen finns.
Alla har en reaktion på Barbies återkomst och den är i nio av tio feministiska fall kritisk. Mattel, företagsjätten som skapat dockan och även producerat filmen som alla älskar att hata, är djävulen själv. Profiterar satan på plastiga ideal, samtidigt som man säkrar nya generationer av kroppsfixerade kunder till dockor i kartong. Vi kan, får man också nu höra ofta, skylla leksakerna för en stor portion av alla svårigheter som kommer med att vara kvinna. Ni vet, att man känner att man behöver vara smal och alltid glad och sånt. Influencern Paow gick nyligen ut med att hon gjort ännu en skönhetsoperation, modell: ”Barbie-fitta”. Låt mig bespara er bildgooglingen, man suger ut fett och tajtar ihop allt så att det bara blir kvar ett rakt streck. Ja, det ser ju inte jättebra ut för Mattel som febrilt försöker tvätta bort alla kopplingar till sjuka kroppsideal, det får man medge. Jag antar att det blivit så här för att tjejer generellt är dumma. Bara absorberar och åker med. Och att killar inte gör det.
Sen kollade jag upp vilka filmer som dragit in mest stålar i historien, efter att en snubbe sa att det ”känns sorgligt” att Greta Gerwig blir den första kvinnliga regissören vars film säljer över en miljard dollar ”med EN FILM OM BARBIE!”. Jaha. Fyra av de tio platserna i toppen knips av Marvel, som bland annat skapat Spider-Man, Hulken och The Avengers. Jättebolag som skapar fiktiva ouppnåeliga figurer och säljer svinmycket merch. Jättebolag som skapar berättelser kring nämnda figurer och håvar in miljarder i biosalongerna. Jättebolag som kan påverka barn djupt generation efter generation, åtminstone med Barbiekritikernas retorik.
Till skillnad från Mattel har Marvels figurer tydligt utkristalliserade backstorys, egenskaper och gärningar (säger inte att killar har dålig fantasi, men…). Ta Hulken, till exempel. Han vill helst bli lämnad ifred. Annars blir han lätt upprörd och börjar med sina stora muskler förstöra allt som kommer i hans väg. Ju argare han blir, desto våldsammare blir han. Lite varningsflagg, va?
För att inte tala om den mobbade incel-snubben Spider-Man som mest går runt och hänger läpp, stridslystna Thor eller den toxiska fuckboyen Iron Man. Just det, även han är ett geni såklart, som verkar hålla på med något viktigt. Det finns kvinnor i Marvels värld, något att drömma våta drömmar om ska ju tonårspojkarna ha, men de ska oftast räddas och har – japp – Barbie-kroppar. Eller, det finns superhjältebrudar med agens, höll bara på att glömma den jättespännande hjältefiguren ”Osynliga kvinnan”.
Och stopp och belägg, ingen behöver gå i taket över att Marvel minsann utvecklat och tillfört karaktärer – det har Mattel också. Så, ni som beskyller Barbie för keffa könsroller och skeva ideal, rikta blicken mot Marvel istället. Det är snarare liksom Hulkens fel alltihop. Marvel har nämligen inte bara fuckat upp våra män, utan också oss kvinnor. Tyvärr vill vi ju inte vara med Mattels snälla men blodfattiga Ken-dockor. Liksom, tror ni jag VILL dras till emotionellt inkapabla alfahannar som lever utanför samhället med bred bringa och tjurnacke eller? Nej, just det. Men nu är vi där vi är. Tack Marvel.
Allt jag önskar är en mer nyanserad syn på hur flickigt och pojkigt värderas, även när det vankas Hollywood-hajp. Begäret efter Barbie är inte värre än begäret efter superhjältar. För vad är Barbie egentligen, om inte en superhjälte?
