Anonyma rasistiska och ofta våldsförespåkande fascister tog över det digitala samtalet om svensk politik redan för många år sedan, nu är deras narrativ om massinvandring och infiltrerande islamister i det närmaste mainstream. Fler börjar också fatta att de faktiskt menar allvar och ser parallellerna till 30-talets nazistiskt präglade samhällsdebatt. Men det är för sent för den analysen nu. Det är inte längre ett vitt tredje rike som är målet för den rörelse som dominerar vårt digitala offentliga samtal. Nej, det är värre än så, det är nytt system, med bärande bjälkar vi kan känna igen från feodalismen.
Många politiskt aktiva tycks ha en känsla av att indragna medborgarskap handlar om någon annan. Någon som förtjänat det. Någon lat eller kriminell invandrare, kanske. Men det här handlar på inget sätt om lathet och kriminalitet. Det handlar inte ens om invandrare. Det handlar om att dela upp befolkningen i herrar och undersåtar, där kraven på ”lojalitet” blir ett kraftfullt vapen. I SD:s politiska program står svart på vitt att du ska kunna förverka ditt medborgarskap genom att byta religion eller på något annat sätt visat att du inte är lojal med svenska värderingar. Med betoning på lojal. Du ska vara lojal med makten, helt enkelt.
Det här är en politik som redan implementeras globalt. Fler och fler lever som medborgarskapslösa främlingar i länder där de bott och verkat i många år, eller kanske till och med fötts, utan de rättigheter som nationalstaterna en gång var tänkta att garantera. Tyst smygande, men i en stadig riktning, närmar sig västvärldens demokratier Gulfmodellen. Lojalitetsvillkorade medborgarskap för ett minskande antal, tillfälliga arbetstillstånd för allt från välbetalda brittiska läkare till de uigurer Kina dömt till tvångsarbete – för att de inte lyckats vara tillräckligt kinesiska. I Förenade Arabemiraten (Sveriges största vapenkund), hade runt 300 000 rösträtt i senaste valet, av landets drygt 9 miljoner innevånare. Samma utveckling ser vi att den nya högerextrema regeringen i Israel vill ha, där Palestina helt ska avskaffas och en majoritet av innevånarna i det nya Israel därmed skulle bli undersåtar istället för medborgare.
I feodalismen upphöjs ett fåtal och en stor majoritet tolereras, som lojala arbetare under en herre, en vasall, som agerar på maktens uppdrag. Skräcken för att inte ens få vara undersåte möjliggör detta. Fler och fler rättslösa ickemedborgare ställs framför omöjliga val mellan ett överfullt läger, prostitution, kriminalitet eller döden, där utvägen blir att bli rättslös arbetskraft i ett kök på en snabbmatskedja i Täby centrum eller på ett nytt vägprojekt till ytterligare en förort till Abu Dhabi i den brännande öknen.
Att regeringen nu lanserar en kampanj för ”paradigmskifte i migrationspolitiken”, alltså att förmå fler länder att stänga sina gränser, visar med all önskvärd tydlighet att det är just den världen de vill bidra till att skapa.
Att Moderaterna inte har något problem att återinföra det samhälle de en gång ville bevara är kanske inte så förvånande. Det som förvånar är hur svag oppositionen är. Att Magdalena Andersson snarare håller med än ber honom hålla käften är inget annat än en skandal.
I hundra år hade arbetarrörelsen som ett av sina främsta mål att alla skulle ha full frihet att in- och utvandra. För de visste att ett folk som kan migrera inte kan kuvas. Med stängda gränser och en nationell gemenskap på fåtalets villkor stärks den nationalstat som kan välja till och välja bort sin befolkning. Vi behöver återta den grundläggande förståelsen för demokratin. Och räkna med att vi kommer behöva göra det utan Socialdemokraterna.
