I Arbetet sammanfattade Karina Cubilla Gubbe som en väg till att slippa morsan och dra av det på skatten. För ja, tjänsten är godkänd för rutavdrag. Och i Aftonbladet kallade Anna Andersson tjänsten för ”ett synopsis på en svart komedi”.

Och visst finns det något Black Mirrorskt över idén om att mänskliga relationer ersätts av en digital plattform som erbjuder skattesubventionerade tjänster. Samtidigt: det kunde vara värre, i Japan köper folk robothundar åt sina halvsenila föräldrar som lever i ensamhet. 

Jag är ingen entreprenör men det lilla jag vet om en marknadsstyrd värld är att utbud styrs av efterfrågan. Att granska de produkter och tjänster som erbjuds på våra gator är en träffsäker termometer på hur det egentligen står till med mänskligheten. Att Foodora finns beror på att folk är stressade, skamlösa och lata. Att det ligger skönhetskliniker i vartannat hörn på Östermalm är för att varannan kvinna på Östermalm hatar sitt utseende. Och att tjänsten Gubbe nu utvecklats och lanserats är för att grundarna sett en potentiell vinstgenerering (även om de själva påstår att det handlar om deras starka engagemang mot äldres ensamhet). Så är det sorgliga verkligen att Gubbe finns, eller handlar det snarare om att Gubbe behöver finnas? 

Folk är så jävla ensamma. Under pandemin blev det mer påtagligt än någonsin. Det var såklart under speciella omständigheter, där riskgrupper halvt tvingades hålla sig isolerade, men ändå. Jag kommer aldrig glömma historierna om döda kroppar som inte hittades förrän grannar reagerade på att stanken spridit sig ut i trapphuset. De tomma begravningarna, alla dessa liv som tagit slut utan att någon märkt det. 

Det är nattsvart. Och för dem som är ensamma på riktigt är Gubbe en svag tröst. För även om Cubilla och Andersson försöker hävda motsatsen, kräver tjänsten att du har någon som bryr sig om dig. Åtminstone tillräckligt för att betala 3 760 ­kronor i månaden efter rutavdrag för att du ska ha sällskap i två ­timmar en gång i veckan.

Jag fikar hos en äldre släkting (utan att få betalt! Och det är jättetrevligt!) och frågar vad hon tänker om Gubbe. Hon är tveksam. Hon tar upp den förnedrande aspekten i att någon annan ska betala för att ditt ­sociala behov tillgodoses. Precis som ofta när det gäller äldre finns det något i detta som påminner om en omyndigförklaring. Det här är en viktig poäng som varken Cubilla eller Andersson uppmärksammar. 

En annan grej skribenterna missar, och kanske till och med förstärker, är skammen. Vi lever i ett samhälle där det är fult och pinsamt att vara ofrivilligt ensam. Det gäller inte bara de äldre. Jag pratar med en nydumpad kompis som vittnar om samma grej. Det finns något sketchy med den ofrivilliga ensamheten och det finns något ännu mer sketchy med att vara så pass ofrivilligt ensam att någon betalar för att man ska slippa det. Jag förstår att Cubilla och Andersson menar väl, men när de kritiserar och raljerar över rika anhöriga som skiter i sina äldre och betalar för att slippa träffa dem, så riskerar skammen för äldre i ensamhet att bli ännu större.

För ingen tror att det är normalt att betala för att någon ska spela kort med dig. Att Andersson och Cubilla känner sig tvingade att kommentera det är att sparka in en vidöppen dörr. Men det som är ännu mindre normalt är att staten inte etablerat fler kostnadsfria lösningar på det utbredda problem vi har med äldres ofrivilliga ensamhet. Det är makabert att det bästa vi har är en gig-tjänst, uppbyggd för att missa dem som behöver den mest.