Jag är skitledsen egentligen.

Det här livet kommer inte sluta lyckligt, har jag upptäckt.

Går på begravningar av jämnåriga polare.

Men jag har kul ibland ändå.

Mitt liv blev inte det mest lyckade liv man kan tänka sej – först när man inser att det är så, när man slutar sträva efter det perfekta, kan man börja leva.

Och ha lite kul då och då.

Det där förstod man när man var väldigt ung.

Man förstod det genom att inte förstå att man måste ha en oklanderlig vandel.

Man förstod inte att man måste pensionsspara. Det var väldigt bra för ens liv att man inte förstod det.

Det gjorde att man hade det skojigt när man var ung och dum.

Man förstod inte att man måste satsa på sej själv. Och det var en jävla tur, hade jag gjort det hade jag ju inte fått barn.

Nu satsas det som fan framför datorerna och allt som kommer ut är Twittertroll som hatar.

Nej, ingen är glad nu, inte ens Twittertrollen som bar hem valsegern åt SD.

För det var ju egentligen bara SD som vann det här valet.

Borgarna som hängde på till festen i slottet är lite som Askungens elaka systrar, dom kommer aldrig få prinsen.

Men vad är väl en bal på slottet annat än ett möte mellan den härskande klassens alltmer desorienterade lobbyister och en idériktning som kravlat fram under stenen den legat under sen slaget om Stalingrad?

Nu har vi en regering som är tvungen att inte kalla saker för vad det egentligen är.

Dom väger orden på guldvåg, medan SD-svansen och en och annan riksdagsman allt intensivare svingar sej med en rasism och klimatförnekelse som rör sej mer och mer mot ren fascism och saker som inte sagts öppet sen Adolf skällde ut sina generaler i bunkern.

Men glada är dom inte.

Lobbyisterna deppar på sina byråer och tankesmedjor.

Ministrarna deppar egentligen bakom sina stela politikerleenden.

Rasistsvansen på Twitter deppar och gurglar av hat mot asiater, vänsterfolk och jordgubbsplockare.

Det är ett glädjelöst gäng som flyttat in på Rosenbad.

Dom är del av en internationell trend av dekadans i dom härskande klasserna.

Dom vet att det är kört för dom.

Fortsätter dom med det som är deras livsluft, ständigt stigande vinster, snabbare flygplan, större pool än grannen så kommer mänskligheten att gå åt fanders.

Nåt alternativ till sin livsstil ser dom inte.

Så därför har deras politik blivit tomma gester och ett ”blame-game” där dom pekar neråt, längst ner i samhällspyramiden.

För att dom ska kunna klamra sej fast vid makten ett litet tag till gäller det att splittra folk.

I Sverige kommer alla mänskor utan aktieportfölj och tolvmiljonersvilla med pooldäck att splittras upp i två grupper, en ”svensk” del med fast anställning, någorlunda social trygghet och förtur till vård och omsorg, en annan bespottad mänskogrupp med osäkra anställningar, utan social trygghet, och med ett ständigt hot över sej att bli utvisad.

Det kommer inte att gå nåt tåg till Kabul, det vet SD också, dom vet att den stora gruppen av föraktade Foodora-bud behövs, att vården, kollektivtrafiken och lyxservicen skulle paja ihop om Sverige gjorde sej av med dom.

Nysvenskarna ska hållas i ett ständigt tillstånd av skräck för utvisning och tvingas att utföra sina tjänster med minimala löner och trygghet.

Och dom som har det lite bättre kommer att matas med propaganda om den senare gruppens farlighet och bristande vandel.

Jag fasar för den dag det brakar på riktigt, när alla dom som trodde sej göra ett klipp när dom köpte bostadsrätt, när dom blir utmätta av banken, och vräkta.

Vart kommer den frustrationen och vreden ta vägen efter åratal av hets mot muslimer och förortsbor?

Det är ett skräckscenario såklart, men jag tror att om vi inte reagerar och framför allt agerar, det vill säja går till offensiv, så kan vi vara där snart.

I Sverige har det varit lätt att slå in kilar och misstänksamhet mellan människor. Vi är blyga och morsar inte på grannarna. Vi läser om våra grannar på nätet istället.

Alla är ledsna, men vi som kan tänka oss en framtid utan pool och privatjet har fortfarande en chans att vända utvecklingen. Tillsammans med våra grannar.