Känns frasen igen? I takt med att samhället utvecklas i en alltmer hårdför högerriktning, med Sverigedemokrater i justitieutskottet som vill avskaffa diskrimineringslagar bland annat, syns statusuppdateringar i sociala medier med just den frågan. Hur är det möjligt 2022?
Det är inte svårt att förstå varför så många undrar just detta, men sanningen att säga så är just det som händer nu typiskt för 2022. Att oförstående skaka på huvudet, som om vi skulle ha kommit längre än vad vi gjort, hjälper ingen fattig, som min farmor skulle ha uttryckt det. Vår bräckliga demokrati är förhållandevis ung, allmän rösträtt har funnits i nästan precis 100 år, ett andetag i det längre perspektivet, och trots vår tids likheter med historien så är det kollektiva minnet kort, som gjort för att återupprepa gamla synder.
Det är obehagligt och i förtvivlan är det lättaste man kan göra att trycka ut sin frustration i cyberrymden. Digitala upprop, namnkunniga influerare som protesterar i sina händelser. Problemet är bara att ingen bryr sig om ens sorg om att samhället är där det är i utvecklingen. ”Hur är det möjligt 2022” är nästan inte ens en protest, bara ett sorgligt konstaterande att majoriteten av befolkningen inte delar ens världsåskådning. Frågan vittnar också om att frågeställaren tycker sig stå på rätt sida av historien, att den röstat rätt, vill åt rätt håll. Att tilltala det 2022 som existerar, istället för det 2022 man önskar skulle existera, verkar inte vara aktuellt.
Detta är 2022:
Sverigedemokraterna, ett parti med rötter i nazismen, är Sveriges näst största parti. Tre högerpartier, varav ett som kallar sig för liberaler, samarbetar med SD. Partiet med rötterna i nazismen hålls mätta med toppjobb i tunga utskott och som andre vice talman, trots att representanterna tydligt visat att de anpassar sin retorik eftersom svenska medier ”inte fungerar som i Ungern”. Än. En av dem tror att jorden är 6 000 år gammal, människan kommer från Adam och Eva, inte aporna.
”Hur är det möjligt 2022?” Det är typiskt för 2022.
Det som ansågs vara extremt igår kommer vara vardagsmat imorgon. Ett kallare samhällsklimat är att vänta, med tuffare tag och minskad tolerans för olikheter. Klyftorna kommer öka och hatet med dem. Här står vi. Frågan är: Vad gör vi? Suckar och stönar och fortsätter skriva retoriska frågor digitalt? Skickar ut en arg tweet? Skriver en krönika? I så fall kan vi lika gärna lämna walk over. Spar på energin, gulla med barnen och njut av något mysigt underhållningsprogram istället.
SD har kämpat för att komma dit där de är idag. Säga vad man vill om Jimmie Åkesson, men med honom vid rodret har partiet lagt om strategin genom åren och reagerar idag blixtsnabbt när någon behöver kastas ut eller ett uttalande korrigeras, läs: omformuleras för att mörka den egentliga betydelsen.
Det har gett frukt, de är svart på vitt Sveriges näst största parti.
För tjugo år sedan delade SD envetet ut flygblad i trappuppgång efter trappuppgång inför kyrkovalet. De har hela tiden samtalat med alla både på markplan och i riksdagen, bjudit på fika och väckt engagemang om migration, integration och gängbrottslighet (som man ibland kan få för sig skulle vara den största frågan för väljarna, trots att det är sjukvården som är det).
SD har också blivit störst i sociala medier, med plattformar som orkestrerar hatkampanjer mot politiska rivaler. Visst är det hemskt och obehagligt, men SD och högerväljarna bryr sig uppenbart inte om att det är så – alternativt tror inte på det.
Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig ett annat resultat. Så, hur överlistar vi SD:s strategier till förmån för en kraftfull vänstervind?
Att tycka sig ha svaret på en bättre morgondag är bara halva jobbet, hur vi övertygar resten om att just den vägen är den rätta är den tuffa biten. I synnerhet nu, när ett flertal redan tycker sig ha valt det bästa.
Välkomna till 2022! Är vi beredda att göra vad som krävs för att övervinna vår tids största politiska utmaning? Tänka nytt och möta samtiden där den är, inte där vi önskar att den vore?
