Under veckan har jag uppträtt i en rad sammanhang som på olika sätt hedrat minnet av Förintelsens offer och uppmärksammat att det gått sjuttio år sedan Auschwitz befriades. Mitt i frustrationen över att det som skedde då förnekas på så många håll och i ilskan och sorgen över hur folkmord fortsatt ske och sker, så började jag avleda mig själv med lite lättsammare funderingar på detta med historieskrivning, hur den ständigt pågår – och hur vi så gärna vill skriva in oss själva.

Det blir så uppenbart när en sätter en stor historisk händelse mot en samtida liten – som marknadsförs som gigantisk redan medan den sker.

Eftersom åren har lärt mig att vara väldigt tydlig och aldrig räkna med att alla gör samma plötsliga hopp mellan tragik och komik som en själv, så passar jag på att noga poängtera att jag nu dyker från denna allvarliga brygga ner i ett lite lättsammare vatten och hoppas att inte krossa skallen mot någon undervattensten av missförstånd.

Kommer ni ihåg 2014? Så unga vi var, så lite vi visste. Minns ni decemberöverenskommelsen? Tänk att få ha levt under den eran! Bara presskonferensen är redan höljd i ett backspegelsrosa skimmer såhär en månad senare. Sex partier hade kommit överens om hur minoritetsregeringar ska kunna styra Sverige på ett stabilare sätt närmsta åren. De hade då redan hittat på namnet ”Decemberöverenskommelsen” – som att de själva ville markera hur historiskt det var och själva ville bestämma hur det ska bli ihågkommet. ”Ni skall minnas detta som decemberöverenskommelsen”. Både storvulet och lite gulligt barnsligt.   

När jag var liten och bodde i byn Hjärup var det två gubbar, bröder förstås, som byggde ett helt nytt bostadsområde i medeltidsstyle, som de själva döpte till ”Jakriborg”. Bröderna hette Jan och Krister och tog alltså begynnelsebokstäverna i sina egna namn ”JaKri” och la till den lilla medeltidsändelsen ”borg”. Nu tvingas alla bybor leva i deras förverkligade pojkdrömslajv. Storvulet och lite barnsligt. Halvgulligt.  

Eller som när Michael Jackson faktiskt själv bestämde att han hädanefter skulle kallas ”King of pop”. Det som många tror att andra hittade på att kalla honom, hittade kingen själv på.

Lite som om folk som levde under barocken plötsligt själva skulle komma på att de levde under barocken och gå ut i den tidens verbala bloggar och säga ”Nu lever vi i barocken. Fatta!”

Diktatorer har gjort detta i alla tider. Hittat på namn på händelser, eror och sig själva som ska få dem själva att framstå som större, smartare, farligare eller landsfaderligare. Och framför allt mer historiska. Den historia som de själva velat skriva och formulera.

På alla fronter i samhället – även i det demokratiska – sker detta ideligen, som ett fåfängt sätt att försöka skapa historia och själv bli en del av den. Inte minst i min yrkesgrupp, artister och författare, där vissa viger hela sitt livsverk åt hur själva deras livsverk ska bli ihågkommet.

Den här lilla texten skall heta ”Den historiska Emil Jensen-texten om decemberöverenskommelsens efterspel”. Och i mindre formella sammanhang bli ihågkommen som ”Lilla texten”.