BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Lyssnar på P1 Sommar där Ingvar Carlsson säger att den viktigaste tiden i en människas liv är barndomen. Men en taskig barndom kan ju kompenseras senare, det kan däremot inte en svår ålderdom.

Jag kritiserar inte Ingvar Carlsson, han verkar vara en både klok och vänlig person. Självklart önskar jag också alla en bra barndom. Men är det den viktigaste tiden? 

Folk växer upp och ur barndomen, maskrosbarn sätter sig bekvämt i Sommar och berättar. Om hur det var. Ingen har väl någonsin hört talas om en gamling som återvänt och berättat. En ”maskrosgamling”.

På en föreläsning för flera år sedan frågade en geriatriker mig och alla andra som var där, var vi skulle lägga de två lyckligaste veckorna i vårt liv – om vi fick välja. I början, mitten eller i slutet av livet. Geriatrikern, vars namn jag inte minns, förvånade de flesta av oss genom att säga att han skulle lägga dem i slutet. Kunde han välja skulle de två sista veckorna i hans liv bli de bästa. Eftersom den sista tiden är viktig.

Vi talar sällan om döden, men plötsligt står trollet i farstun. Döden är inte den sortens troll som spricker i solsken; döden är den där gästen som aldrig blir bjuden men som ändå tar över hela festen när hen en dag dyker upp. 

När vi får höra att någon dött vill vi höra omständigheterna. Hur gick det till och vad hände? Livets sista dagar brukar nämnas på begravningar, och kvällstidningarnas löpsedlar ropar ut ”Så dog NN”. För vi vill veta. Vi bryr oss mycket mer om den sista tiden än vi tror.

Visst präglas vi av barndomen, men vi har också andra minnen. Vi bär på minnen av generationer före oss och av vänner som gått bort. Vi går i spåren efter dem som gick före, oavsett karriär eller köksinredning. 

Äldres döende har beskrivits som den långsamma döden; eftersom döendet är mer utdraget i tid är det också svårare att förutse. Finns ingen diagnos, som exempelvis cancer, erbjuds därför sällan palliativ vård. Det går så långsamt att ingen kanske ens lägger märke till det. 

Enligt FN:s förklaring om de döendes rättigheter ska ingen behöva dö ensam. Alla har rätt till smärtlindring och rätt att få hjälp med att acceptera döden. Även anhöriga har rätt till stöd. Detta tänkte inte de ansvariga på när vård och omsorg organiserades efter samma effektivitetsmönster som industrin. Tanken att i stället bygga vidare på erfarenheten och med vetenskapligt underlag eller med godkännande av forskningsetiska kommittéer slog dem inte. Nej, de ansvariga kollade på industrin. Hur fick dessa människor makt och vad vill de uppnå? 

Vård i livets slutskede kräver ofta etiska överväganden. I dag har vi överlämnat det här till företag med rätt att plocka ut vinst. Vi tillåter styrsystem som tagit efter bilindustrins löpande band. Ingen har förberett oss på att döden skulle vandra in på börsen. 

Så, vilken är den viktigaste tiden i en människas liv?