Det är tidig söndagsförmiddag och från ingenstans börjar jag plötsligt rysa så jag nästan skakar bakom ratten.
Det är vågen av saknad som helt utan förvarning slår emot mig.
Exakt här på den öde busshållplatsen mellan Gullmarsplan och gamla Söderstadion har jag stått och huttrat otaliga gryningsmorgnar tillsammans med hundratals andra lika förväntansfulla systrar och bröder i den gemenskap vi kallar hammarbyismen, på väg till exotiska platser som Ljungskile, Umeå eller Ängelholm.

Skulle det varit ett vanligt år så skulle jag med hundra procent säkerhet ha stått där igen tidigt i lördags morse, och prickat av alla vännerna när de klivit upp på bussen med klirrande kassar och grönvita huvudbeklädnader på väg mot ännu en torsk nere i Malmö. 

Jag scrollar i sociala medier-flödet och ser alla bilderna från Skånebajarna som färgat sitt exil-landskap i grönvita färger. Banderollerna som sätts upp längs motorvägen för att hälsa spelarbussen välkommen på allsvenska premiären. 

För att visa vårt kollektiva stöd i en tid när det alltjämt är praktiskt omöjligt att vara kollektiv.

Jag läser ett nyutkommet fanzine av en generation som rimligen borde vara närmare att hänga på TikTok och Snapchat än att göra egna papperstidningar med alldeles lysande supporterjournalistik.
Jag läser den stora grönvita guiden inför den allsvenska starten, både damernas och herrarnas, av det briljanta gänget bakom matchprogrammet. Och bara minuter efter att derbysegern är avverkad i cupsemifinalen meddelar redaktörn att det minsann ska bli matchprogram i cupfinalen, alldeles oavsett om ingen av oss får komma in på matchen eller ej. 

Jag ser mig själv på bild i tidningen. Helt oförberedd, fast det ju är min egen tidning. 

Bilden är till en debattartikel om polisens ökända villkorstrappa, knivskarpt skriven av några grönvita hjältar. 

Och där ser jag mig själv, ståendes skymd bakom en vän mitt i smeten under det stora havet av grönvita halsdukar. Jag skärskådar bilden och ser fler och fler vänner och bekanta träda fram ur gyttret.

Tiotals människor som jag knappt vet vad de heter, men som har tillhört en vital del av mitt liv under många år. Vissa mer än halva livet.

Folk som jag har träffat vecka efter vecka, år efter år. Som jag high-fiveat och gapat på domarjäveln ihop med, som jag hoppat lyckligt bredvid, jublat och sjungit växelramsor ända nerifrån tårna upp till det allt högre hårfästet tillsammans med. Människor som jag stått tårögd i en gruppkram av eufori med efter sena kvitteringar i derbyvinster och magiska Kennedy-frisparkar i nättaket.

Nu har det gått över ett år sedan jag såg många av dem senast.
Över ett år sedan jag stod där i läktarens fullkomligt unika och ojämförbart brokiga gemenskap och sjöng om klubben och platsen i mitt hjärta.

Jag läser att kulturministern öppnar upp för att eventuellt, kanske, i någon halvt avlägsen framtid, göra sig redo att släppa in hela 50 personer på arenan som har en kapacitet för 32 000. 

Jag lyssnar på Jonas Karlssons sång från den 20 år gamla ”Bajen Forever”-skivan, och tänker på att den där raden passar rätt bra in på tillvaron i detta nu också.

 ”Aldrig blir segrar så stora, som när man är van att förlora”.
Att ett helt år av pandemi-tomma fotbollsläktare är en större förlust än fem raka år i Superettan.

Och jag lyssnar för tusende gången på Magnus Carlsons och David Ritschards nationalsång till fotbollens coronaår. Den uppskjutna våren har blivit plural nu, men vi står fortfarande kvar. 

Vi är då, nu och sen och vi ses snart igen.