Jag har en dålig vana. En inte alls särskilt bra dålig vana. Och jag har till och med märkt att jag inte är ensam om den. Många kvinnor verkar lida av samma olat.
Ja men vad är det nu – tänker du? Ut med språket. Bekänn nu vad du och andra kvinnfolk håller på med! Jo det är så... hrmmm... det är så pinsamt så jag måste harkla mig. Jo, eh, så här är det. Det har hänt vid, låt säga några tillfällen, att jag har pratat över huvudet på min man.

Det kan se ut så här. Han sitter i mitten och så kanske jag och någon väninna börjar prata om hans nyanlagda mustasch.
Jag: Han har skaffat mustasch. Väninna: Ja jag ser det. Jag: Tycker du han passar i den? Väninna: Tja det kan funka...
Hjälp! För det mesta kan min man skratta åt det. Hallå, påpekar han då, så där skulle jag aldrig drömma om att prata med någon annan man, över huvudet på dig.

Jag har blivit medveten om det och är numera nästan helt befriad från detta otyg. Men så för några veckor sedan slog det till igen med en kraft som nästan nockade mig. Min man behövde nya glasögon. Det tar tid att skaffa. Det är inte det där med att kolla styrkan på glasögonen som tar tid. Det är det där med vilka man passar i som tar tid. Vi hade varit ute vid flera tillfällen och jag hade fått äran att vara smakråd.

Och vid denna gång liksom de flesta gånger är det kvinnliga expediter. Hon kommer fram till oss och frågar vänligt – Behöver ni hjälp? U står lite avvaktande och tittar desperat på raderna av möjligheter. ”Han ska ha nya glasögon”, säger jag då till henne. Det kan man kan ju acceptera som naturligt. Någon måste ju ändå informera om ärendet när han nu står där lätt förvirrad av alla tusen varianter som finns att välja mellan.

Men nu börjar det stora problemet. Hon börjar rikta sig lika mycket till mig i glasögonfrågan. Som om jag bestämde. Som om vi var två mammor och han var ett litet barn. Nu är jag ju medveten om denna dåliga vana, så jag försöker bolla över bollen till honom. Men det går liksom inte för hon slår hela tiden över bollen till mig. Snart går den kvinnliga expediten och jag aktivt runt och delar ut bågar till U som provar desperat. Och nu kan jag inte hålla mig längre. All min medvetenhet är som bortblåst. Plötsligt hör jag mig själv säga – Han passar bättre i bågar som är lite rundade och inte helt fyrkantiga. Jaha då ska vi se säger hon effektivt. Vad sägs om de här? Hon räcker fram ett par snygga bågar. Men ack nej! De sitter inte snyggt över näsryggen. ”Nej, det funkar inte”, säger jag då. ”Han har en väldigt stor näsa just mellan ögonen så det måste vara en böj däruppe annars så står glasögonen ut från ansiktet på honom.” Här borde varje frisk människa säga att vi gick över en gräns. Mannen är ju vuxen och dessutom både klok och frisk. Men vi är igång. Hon förstår precis vad jag menar och nickar inkännande.
Till slut hittar vi ett par med lagom böj. Han provar. Vi tittar på varandra och nickar belåtet. Det blir bra! Saken är klar.

Sedan, när vi går ut därifrån så rabblar U den där repliken som jag knappt var medveten om att jag sa. ”Han har en väldigt stor näsa just mellan ögonen så det måste vara en böj däruppe annars så står glasögonen ut från ansiktet på honom.” Det är tur att han har humor för gud så vi har skrattat åt detta. Men samtidigt sätter sig ett litet sting av skam i mig.

För när vi pratar om vikten av jämställdhet, så bör den nog även innehålla den typ av respekt som innebär att man inte pratar över huvudet på en annan människa. Man vill inte bli klappad på. Duddinuttad med. Man vill inte bli pratad om i tredje person. Och sånt sker säkert åt alla håll. Men kanske väldigt mycket oftare än vi tror från kvinna till man än från man till kvinna. Men nu har jag lovat att det aldrig, aldrig ska hända igen! Nu är jag nog, kanske, förhoppningsvis medveten.