Komikern Aron Flam har gjort det till sitt livs mening att vara en finne i röven på allt som har minsta lilla koppling till socialism. Om Margaret Thatcher hade haft en kompis som kanske någon gång funderat på att bli sosse, så skulle Flam hatat både Thatcher och kompisen. Nu ska jag, som inte hymlar om mina mörkröda böjelser, dra ut i ett försvarstal till denna min politiska nemesis. För även jag älskar det fria ordet.
Flam har hamnat i kläm mellan bilden En svensk tiger och lagens långa arm. Anledningen är omslaget till hans nya bok ”Det här är en svensk tiger” där en parodi på kattdjuret syns, med en svastika-bindel runt ena benet och frambenet upphöjd i ett sieg heil. Det är inte första gången som upphovsrättsägaren Beredskapsmuseets jurister varit i farten. I våras tvingades Region Skåne att dra tillbaka sin egensnickrade En svensk tvättbjörn.
Låt oss först röja undan vad lagen säger om parodier och upphovsrätt. Enligt lag får man göra parodier om de innehar en viss verkshöjd, alltså originalitet. Om det är tydligt att det är en parodi och inte ett försök att reproducera originalverket. Blir det då med den definitionen solklart att Flams omslag är en parodi? Nej, för det är nämligen inte helt klart vad “parodi” är i sammanhanget. Jobbigt eftersom det är det centrala begreppet.
Som redaktör för en satirtidskrift jobbar jag nära parodier. Jag hade publicerat Flams bild utan att blinka. Dels för att den är rolig men också för att den följer en gammal hederlig satirtradition där man driver med makten i laddade symboler. Det råder delade meningar om var den egentliga makten i ett modernt samhälle ligger. Är det hos medierna, i riksdagen, i sociala medier? Makten i Sverige är i alla fall inte Beredskapsmuseet. Fast de sätter sig själva i den sitsen genom att med högaffel och fackla jaga rätt på alla som ens andas i En svensk tigers riktning. Man håller i den tecknade bilden tills knogarna vitnar såsom Gollum krampaktigt klamrade sig fast vid den ökända ringen. I fallet Region Skåne sa museet att bilden inte ska användas om vi inte befinner oss i krig. Så, förmodligen aldrig igen då?
Själv har jag blivit kontaktad av Stockholm stad för att jag publicerade en skämtbild i Galago där stadens eget typsnitt hade använts. Redaktionen bad då om ursäkt och saken var ur världen. Med handen på hjärtat hade den bilden inte lika hög verkshöjd som Flams bild har. Ändå har Beredskapsmuseet låst sina käftar kring honom och alla andra som använder tigern. Kan det kanske vara så, att de utan ensam tillgång till allt som liknar bilden, har problem med sin egen relevans i vår samtid? Om det ska fortsätta så här är det väl bara för alla oss som gillar En svensk tiger och vill se den mer, parodierad eller ej, att vänta på att tysken anfaller någon igen.
Satir är en hörnsten i yttrandefriheten. Jag vill kunna säga att jag tycker att Irene Svenonius borde sättas i fängelse för brott mot mänskligheten. Då måste Flam också få skriva en bok om socialism och sossarnas villighet att handla med Hitler. Med en sieg heilande tiger på omslaget. Det här handlar såklart inte bara om Aron Flam heller. Utan framförallt om hur definitionen av parodi inte kan ligga i upphovsrättsinnehavarens händer.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
