Polisens uppgift är att skydda medborgarna inom landet, militärens att försvara sig mot hot från andra länder. När militären sätts in signalerar det att nationen är under ett utländskt hot. Som om gängkriminaliteten och dödsskjutningarna är en krigsförklaring mot Sverige.

Hur hamnade vi här?

För att förstå Sveriges resa behöver vi återvända till en ödesdiger kväll den 28 februari 1986. Skotten på Sveavägen som dödade Olof Palme blev början på slutet för det solidariska Sverige. Landet föll med Palme och har inte rest sig sedan dess. Folkhemmet grusades sönder med honom och Socialdemokraterna blev ideologiskt hemlösa. 1980-talets nyliberalism, med löften om snabba cash, tog över och försatte oss i 1990-talets ekonomiska kris. 

1991 är ett kritiskt årtal. När Socialdemokraterna gick på tomgång gasade Ny demokrati in i riksdagen. Ett främlingsfientligt parti som tillskansar sig parlamentarisk makt visade vägen för de högerextrema krafter som ruvade i skuggorna. 

Medierna började anamma den rasistiska retoriken med Expressens löpsedel ”Kör ut dem” som journalistisk skamfläck. Lasermannen sköt invandrade svenskar och ingen med mörkt hår gick säker på gatorna. Samtidigt brakade omvärlden samman. Sovjetunionen kollapsade, inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut och USA förklarade krig mot Irak. Tre händelser som skulle prägla Sverige under resten av 1990-talet, med invandrande flyktingar från Irak och forna Jugoslavien. Utan kommunismen som huvudfiende, skiftade USA sitt fokus mot islamismen. Tio år senare flög två plan in i tvillingtornen och världen har inte varit sig lik sedan dess. Samtidigt sprack it-bubblan och Sveriges ekonomi kraschade igen. Återigen behövdes en syndabock.

2002 fick Folkpartiet nästan lika många röster som Moderaterna. Deras förslag om hårdare krav och språktester av invandrare vann gehör bland väljarna. Nu var det inte ett pajasparti som pekade ut en specifik grupp, utan ett etablerat med anrik historia. Folkpartiet, som hade varit den skarpaste motståndaren till Ny Demokrati under Bengt Westerberg, gick främlingsfientliga krafters ärenden under Lars Leijonborg. Budskapet till resten av högern var tydlig: det lönar sig att skuldbelägga invandrarna. Även om Socialdemokraterna svängde åt höger under Göran Persson anammade de inte en xenofobisk retorik. Tvärtom utnämndes 2006 till mångkulturåret.

Just 2006 är nästa stora ödesår. En kväll i april när professorn Masoud Kamali var på väg hem överfölls han av två män. De sparkade honom i bröstet, tog strypgrepp och skrek att han ska ”åka hem till Iran med sin jävla utredning..” Den statliga utredningen som Masoud Kamali ledde pekade på strukturell diskriminering mot invandrare som huvudorsaken till den bristande integrationen. Utredningen avfärdades och ända sedan dess har en stark högervind blåst omkull Sverige. 

Alliansen segrade i valet och Sverigedemokraterna kom nästan in i riksdagen. På åtta år raserade alliansen de sista resterna av folkhemmet med massprivatiseringar. Resultatet är slående nedslående. Glappet mellan rika och fattiga har ökat, segregationen har vuxit och rörligheten på bostadsmarknaden har stagnerat. Eftersatta skolor i utsatta områden går på knäna medan elitskolor i välbärgade områden gör miljonvinster. Medborgare är omvandlade till kunder och de som inte kan betala för sig riskerar att gå under. 

2008 års globala finanskrasch, initierad av giriga bankirer, drabbade även oss och gav Sverigedemokraterna vind i seglen ända in i riksdagen 2010, med en fördubbling av rösterna i valet därpå.

2015 är nästa kritiska årtal. Sveriges initialt öppna migrationspolitik och mottagande av flyktingar från Syrien – följt av den plötsliga åtstramningen – blev vändpunkten för Socialdemokratins inställning. Löfvens tal om att ”Sverige behöver ett andrum” ger luft under de högerextremas vingar än idag. Sedan dess har Socialdemokraterna stegvis accepterat Sverigedemokraternas världsbild.

Terrordådet på Drottninggatan spädde på islamofobin och ledde till att SD återigen kunde öka sin väljarbas i valet 2018. Då var Liberalerna vågmästaren som hindrade SD från reell makt. När de återigen bytte fot under Sabuni/Pehrson kunde SD:s paradigmskifte förverkligas i senaste valet.

Dagens Sverige är produkten av fyrtio års gradvis förskjutning mot en högerextrem retorik. Den svenska samhällskroppen är sjuk och det tydligaste symptomet är barn som skjuter varandra och andra till döds. 

Tidö-partierna har ett enkelt svar på hur vi hamnade här: all skuld är invandrarnas. Det är ett lockande erbjudande till gemene svensk. Masoud Kamalis nedslagna slutsats om den strukturella rasismen är betydligt mer svårsåld.