Varje morgon försöker jag få i mej en kopp kaffe och en snus innan jag öppnar skitstormen av politiska utspel som forsar ur laptopen.

Fåglarna sjunger inte längre, dom har fullt upp med att jaga mat åt ungarna, eller till och med att göra sej redo för att flyga söderut. Inte har dom tid med att försöka göra intryck på varandra med sång.

Jag har inte tid med det här. Jag har inte tid att reagera på spottandet på folk som ligger ner.

På gladiatorspelen som förbereds, där dom som har det bättre ställt ska sitta på läktaren och skratta åt dom loser-ungar som ska tvingas städa för att dom gjort brott.

Där amfetamin ska delas ut i förorterna till ADHD-diagnosticerade barn.

Där kurdiska frihetskämpar som slogs mot västvärldens skräck IS, åt oss, nu ska utvisas till tortyr och fängelser i Turkiet.

Jag har inte tid att hela tiden reagera på den chockerande avsaknaden av mänsklighet.

Kommunen jag bor i är inte längre ett utanförskapsområde.

Det är gammalt bonnland som nu har börjat sväljas av Stockholm.

Mångmiljonvillorna växer opp, tomtpriserna stiger.

Rasismen har djupa rötter härute, jag minns 90-talet när det fortfarande var hembyggda epa-traktorer, Eddie Meduza och bilmeckar i varenda buske.

Min yngsta dotters bästa polare, som var icke-vit, blev så trakasserad på bussen av andra tonåringar så att hon och hennes mamma till slut flyttade.

Så gick det till här då.

Nuförtiden är rasismen här lite finare i kanten. Det har kommit ut ett nytt segment av bostadsinvesterare, med lite finare manér.

Värdet på kåkarna har mångdubblats sen vi flyttade hit.

Och folk uppför sej lite artigare.

Till exempel ville man gärna hjälpa till när det kom flyktingar från Ukraina.

När kommunen höll ett möte för volontärer som var intresserade av att hjälpa till kom det oväntat mycket folk.

En tant föreslog att man skulle lära dom ukrainska flyktingarna svensk folkdans.

Men henne har jag inte sett till sen dess.

Dom flesta här vill inte integreras. Med dom som kommer hit.

Folk här sitter fast i sitt innanförskap.

Tänk om vi kunde vända upp och ner på dom rådande tankemodellerna.

Men istället cementeras bilden av att Vi Härinne är hotade av Dom Tjutande Horderna Därute.

Hur det än går i valet har SD, med hjälp av sina samarbetspartners, lyckats etablera en bild av Sverige som är helt sjuk.

Det är väl det som har varit det så kallade kulturkriget, att äntligen få bort det där med alla människors lika värde från det som vi förut åtminstone på ytan var överens om.

Den Trumpska taktiken att hela tiden bomba ut nya obscena utspel och förslag har den svenska högern blåkopierat och tillämpar nu i svensk valrörelse. Det förstör demokratin.

Och lurar in oss i vänstern i en ständig försvarsstrid för egentligen självklara värden som varenda klassisk liberal också borde försvara.

Dom mer uttalat fascistiska aktörerna, som till exempel Paludan, kör blåkopia på vad Goebbels SA höll på med i Berlin i början på 30-talet. Brunskjortorna gick in i arbetarkvarteren, framför allt där dom visste att det fanns judar och skrek Juden Raus och trackade folk i största allmänhet och när folk blev arga och gav sej på dom blev det kravaller.

Och så kom polisen och tog dom som slogs mot nazisterna.

Det var en taktik som fungerade.

Då som nu.

Och problemet då som nu är att vi bara reagerar på det som händer, vi hinner inget annat.

Vi skulle kunna ta initiativet.

Och då tror jag inte på den här valrörelsen.

Att se den här valrörelsen är att se en förtvivlad vänster ensamma slåss för liberala värden som funnits sen 1789.

Jag hoppas vi vinner den kampen. Kanske röstar jag på Miljöpartiet för att ha kvar dom i riksdagen.

Trots deras totala sellout i Stockholm och deras naiva tilltro till marknaden.

Jag vete fan.

Men det viktigaste är kampen för en omställning av det här samhället, och det gör vi utanför det mediala ljuset.

Vi som sjunger i kör med nyanlända, vi som sätter upp solpaneler, vi som bygger nätverk med småbönder för att trygga matförsörjningen.

Dom som är läkare, meteorologer och forskare och drar konsekvenserna av det dom vet och går med i Extinction Rebellion.

Dom som är tunnelbaneförare och vägrar köra SD:s deportationsflaggande tunnelbanevagnar.

Dom som är vårdarbetare och låter Region Stockholms ledning veta vad som händer när vården slimmats till döds.

Dom som ockuperar den nerlagda BB-avdelningen i Sollefteå.

Sånt ger mej hopp.

En dag kommer glesbygden och förorterna behöva rädda innerstadens människor från innanförskapet och svälten.

Tills dess får vi försöka hålla ställningarna.