Jag har väldigt många vänner. Jag insåg det härom dagen när treåringen smög iväg med min telefon och ringde upp halva min kontaktlista. Ringde upp och ldea på. Ringde upp och lade på. Namn för namn, bokstav för bokstav. Jag fick panik! Herregud, vilka har du ringt? Jag har ju inte pratat med de här människorna på evigheter, det blir jättekonstigt att bara ringa så här! Och snart började vännerna ringa tillbaka. Heeej! Gud vad längesen! Hur har du det? Och jag blir verkligen glad av att prata med dem, varm i hjärtat, och jag känner uppriktig saknad. På en sekund kastas jag tillbaka till turnébussar för längesedan där vi dagligen pratade oss igenom tillvarons alla svårigheter längs oändliga Norrlandsvägar, eller till långa förtroliga samtal över en öl på en kvarterspub i en stad långt borta. Vi var nära då, vi visste allt om varandra. Vad gör du nu för tiden? Och vi frågar varandra var vi bor, hur många barn vi har, vi minns inte, vi har tummen uppat nyfödda på Facebook med en sådan frenesi att allt flyter samman. Och vi enas om att tiden går för fort, att livet är märkligt och outgrundligt, att vi saknar varandra och att vi måste ses. Men vi vet att det inte kommer att ske.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag har inte så många vänner. Jag insåg det härom dagen när jag letade efter ett recept i julboken och fastnade i förordets beskrivning av hur julen ska vara. En jul i glada vänners lag. Bjud in alla dina vänner på julbuffé. När vännerna dräller in är det bra att ha kakor i frysen. Vackra bilder på skrattande vänner i stickade sockor med röda detaljer, de dricker glögg och fröjdas åt en saffranspannka. Och jag kommer att tänka på min goda vän Karin i Stockholm, kanske kommer hon förbi i jul? Men det blir nog svårt att hinna, svärföräldrarna väntar säkert med lunch i Degerfors och om tvillingarna kräks i bilen så blir det för krångligt med en omväg. Nästa år kanske. Och jag tänker på hur många vänner jag har träffat den här hösten. Förutom mina kollegor och min make – ingen. Inte en enda. När hinner alla andra odla sina vänskapsrelationer mitt i detta tusenbitarslivspussel? Och jag blickar in i Facebookvärlden på fredagskvällen och undrar varför inte jag är med i det där tjejgänget som dricker drinkar och balanserar geléhallon på näsan i någon lek som jag inte begriper. Är det något fel på mig som inte har ett tjejgäng att ta en groupie med? Och maken undrar med jämna mellanrum oroligt om inte han borde ha ett grabbgäng ändå? Några som han spelar innebandy med, dricker bärs i bastun och drar sexistiska vitsar med? Är det inte så det ska vara?
Att ha många vänner är en stark norm. Något vi eftersträvar och gärna visar upp på Facebook, ju fler vänner desto bättre. Att inte ha vänner anses suspekt. Kanske är det den största skammen? Vem är du om du inte har vänner? Och enligt normen ska vännerna helst vara ett glatt gäng, kanske från högstadiet, där alla känner alla och utan att blinka fixar ihop en möhippa då behovet uppstår. De bor alla kvar i samma stad. Jag känner några som har det så. Men det är långt ifrån alla.
Jag har väldigt många vänner och jag har inte så många vänner. Det är en definitionsfråga, båda påståendena är nog lika sanna. Och jag tror inte att jag vill att det ska vara på något annat sätt, inte just nu. Jag kan omöjligt jäkta land och rike kring för att hålla kvar det som en gång fanns, jag kan inte samla ihop alla som verkligen betyder något och bjuda på glögg och saffranspannkaka, det är geografiskt orimligt. Men jag kan sakna de försvunna människorna ibland. Och då julen sägs vara vännernas tid, de kära och en gång så näras tid, så är det ändå fint att pratas vid en stund i telefon. Även om det krävs en klåfingrig treåring för att ringa.
