Men detta först efter att jag inledningsvis, bara någon månad tidigare vid min första cellprovtagning någonsin, ska ha lämnat cellprov som visat motsatsen: Inga tecken på cellförändringar, över huvud taget.
Barnmorskan som ringde för att lämna beskedet vid det tillfället sa med en lättnad i rösten att jag inte behövde oroa mig: “Cellprovet var normalt”. Men min magkänsla sa mig någonting annat.
Jag hade vid det här laget nämligen redan sökt hjälp för samlagsblödningar i två år men blivit nonchalerad av vården och hamnat mellan stolar.
Om och om igen, vid upprepade tillfällen hade jag fått höra att det inte var någon fara utan i själva verket mellanblödningar som olyckligtvis bara inträffade under samlag.
Jag fick nästan tjata mig till att få lämna ytterligare ett cellprov, på en annan mottagning.
Barnmorskan som kontaktade mig denna gång, efter min andra cellprovskontroll ringde istället flera missade samtal i följd och lämnade avslutningsvis ett bekymrat röstmeddelande.
Det var först då som jag äntligen blev tagen på allvar.
Slutligen efter kolposkopiundersökning och kompletterande provtagning konstaterades det att jag hade höggradig dysplasi, det vill säga allvarliga cellförändringar (HSIL) med högrisk-HPV (hrHPV).
Mitt cellprov var aldrig normalt, det var avvikande hela tiden.
I fjol rapporterades det om att antalet fall av livmoderhalscancer har ökat i Sverige från omkring 450 till 550 årliga fall sedan 2014, enligt statistik från Nationellt kvalitetsregister för cervixcancerprevention publicerad i Läkartidningen. Trots att allt fler kvinnor går på sina kontroller.
Den alarmerande ökningen sågs huvudsakligen hos kvinnor som vid tidigare screening fått besked om just ett normalt cellprov.
Rapportens avslöjande resultat visade även stora skillnader mellan olika landsting och att ökningen varierade kraftigt över landet, vilket väckte misstankar om att vissa laboratorier oftare än tidigare de facto har missat cellförändringar.
Dessa “normala cellprov” som kvinnor lämnat under 2001 till 2016 skulle därför granskas på nytt.
Sagt och gjort, misstankarna var bekräftade. Resultatet av den omfattande omgranskningen visade att missade cellförändringar låg bakom det ökade antalet fall av cancer i livmoderhalsen.
Det handlar alltså om kvinnor som felaktigt fått sina provsvar bedömda som normala och till följd av detta har utvecklat cancer, eller uttalade cellförändringar vilka borde ha upptäckts vid första undersökningen.
Det pratas ofta och mycket om att tidig upptäckt är avgörande när det gäller cancer, men ändå övervägdes inte ens cellprov från första början i mitt fall, eftersom jag där och då ännu inte var 23 år fyllda – trots mina symptom.
För att inte tala om när jag på nytt sökte hjälp efter att ha fått tillbaka mina samlagsblödningar nyligen och denna gång fick höra att jag kommer att bli kallad – om två år.
Jag antar att detta är priset vi får betala för mycket snack och lite verkstad vad gäller kvinnosjukvårdens brister.
Men vem har råd att förlora ytterligare år av sitt liv i väntan på nästa cellprovskallelse, när “ett normalt cellprov” inte ens är en garanti längre?
